Tråkigt är bäst
Jag satt på ett av Framtid 2030- evenemangen där man presenterade Framtidsredogörelsens framsynsrapport. Ja man blir framskräckt med mindre. Den är trendigt utgiven endast på nätet, det handlar igen om allt möjligt dynamiskt. Efter att ha klickat i några minuter hittade jag ”jämställdhet” på en av de tematiska grenarnas avgrenar medan ”innovation” lyste med sin frånvaro. Så det började lovande.
Tills en trendig kommundirektör steg upp och sa: medborgarna ska få energi av kommunen! (eller var det tvärtom).
Då protesterade hela mitt inre. Nej. Nej, och NEJ. Jag får energi av allt möjligt och ibland kan jag dela med mig av de goda vibrationerna. Men vad har kommunalpolitik med det att göra? Av kommunen förväntar jag mig fungerande tjänster och sammanhang. Snöplogning, läkartider, bussar som kommer i tid och bibliotek. Jag vill rösta på duktiga kommunalpolitiker som bestämmer om det här. Sedan vill jag återgå till min egen mer eller mindre energiska vardag och kunna lita på att de sköter sitt jobb medan jag sköter mitt. Energiutväxling med kommundirektören står inte på listan.
Så jag smet från grupparbetet och hade ont samvete.
Som självpålagt straff läste jag sedan två gånger en längre artikel i Suomen Kuvalehti om “det stora samhället”, big society. Den handlade om samma sak som Framtid2030 evenemangets framtidsredogörelses framtidsrapport. Att medborgarna ska delta och kommentera. Och nej, jag fattade ännu inte heller det nya i kråkvisan.
Först under en föreläsning av historiken Martin Conway förra veckan föll bitarna på plats. Conway har forskat i begreppet demokrati i väst-Europa under efterkrigstiden. Då fanns en stark ängslan. Demokratin skulle försvaras mot stalinismen i öst, men också mot dess katastrofala dragning mot fascism och nazism i väst. Därför aktade man sig för alltför aktivt deltagande. Demokrati skulle inte handla om känslor och moderiktiga trender. Hellre skulle den fostras fram inom lugna medborgare som levde i prydliga hem och röstade på politikerna vilka tillsatte kommittéer vilka kom med förslag som i sinom tid ratificerades.
Med andra ord var demokratins huvuddygd att vara tråkig.
Jag är född i mitten av 1960-talet och var därmed både för ung för hippierörelsen och för gammal för 00-talets ockupanter. Den demokratisyn Conway beskriver har jag fått med modersmjölken och utgått från att alla andra egentligen också delar.
Den här synen har förstås sina avigsidor, som att det blir svårt att locka spännande mänskor till politiken. Men kanske vi hellre borde tänka på att både Berlusconi och Orbán har sin charm.
I alla fall vet jag nu varför jag inte kan ta framtidsredogörelsernas konsultdemokratiska framsyn på allvar, trots att den har över tusen “likes” på Facebook.
Innerst inne tror jag att en genomtänkt kommitté med tydligt uppdrag och insatta experter, som skulle jobba på tjänstetid utan extra ersättning, och vars förslag sedan skulle behandlas av representativt valda organ och kommenteras av den oberoende pressen, vore en otroligt mycket tråkigare väg mot framtiden. Och just därför bättre.