Ingen panik
-Det förvånar mig att fast journalisterna är så noga och försiktiga med varje fakta, så gäller detsamma inte för känslor. Det är helt ok att inleda intervjun med: “Ni är säkert jätterädda!” “Det måste kännas alldeles overkligt?”
Min vän Jim Helling bor nära Boston och jag ringer upp för att fråga hur terrordramat påverkat hans familj. Han är psykolog med trauma och stress som specialområden och därmed skicklig på att benämna känslor.
Det är något underskattat, inte bara i media. Känslor är nästan synonymt med det överdrivna och ovidkommande, något kanske lite högtidligt men alltid trivialt. Blanda inte in känslorna. Var inte så känslosam. För att inte ta det meningslösa rikssvenska ”jag känner att...” som är en eufemism för ”jag tycker”, sällan en lyhörd beskrivning av en känsla.
Journalisterna kan ju inte inleda med ”Ni såg säkert tio skäggiga män i en blå Landrover?” Men när det gäller känslor är det inte så noga. Det är synd, menar Jim, för vi kan få helt fel föreställningar om hur vi reagerar i krissituationer. Som att man normalt skulle bli väldigt rädd och tappa greppet om verkligheten. Det stämmer nämligen inte.
När panik utbryter faller den ordnade vardagen sönder. Men de allra flesta omorienterar sig blixtsnabbt. Just känslan berättar vad du ska göra. Ofta handlar det om att ta hand om varandra. Hjälpa den skadade, hitta dina vänner, trösta ditt barn, ringa hem och berätta vad som hänt. Några kan bli handlingsförlamade eller hysteriska men de utgör undantagen. I en panik uppstår en intuitiv omkoordinering där förvånansvärt många gör just det allra vettigaste. Mänskor blir lydiga och sansade, till myndigheternas och medias upprepade överraskning.
Minns ni bilderna från 9/11, av människor som sprang med tornen bakom sig, gråvita av askan? Jag hade alltid tänkt att de sprang bort från förödelsen. Men, med undantag för dem som skyddade sig för fallande husdelar, hade de flesta ett tydligt mål. De sprang för att de skyndade sig dit där de nu behövdes mest. De sprang för att komma hem, eller kontakta sina älskade, eller till barnens skola.
Rädslan i Boston kom först under de dygn man sökte gärningsmännen. Då var man ombedd att stanna inne och visste att livsfarliga mördare rörde sig i staden. Hos rädda människor aktiveras helt andra reaktionsmönster, som valet mellan att fly eller fäkta.
Som ung ordnade jag en gång en gruppresa för forskare till Moskva. Av någon orsak höll vi på att försena oss från tåget. Det var inget livsfarligt förstås, men vi rusade i panik till rätt perrong och hann med 90 sekunders respit. Jag minns den snälla kollegan som tog mig i famn och sa: ”NU ska du gråta!” Då skämdes jag för jag var inte alls gråtfärdig, snarare lite upprymd. Först nu, tjugo år senare, tänker jag att det kanske inte är känslokalla mig det var fel på utan vår uppfattning om panik.
Det kända brittiska uttrycket ”Keep calm and carry on” har fått oändliga varianter, bland dem ”Panic and freak out”. Men hör dessa tröstens ord: på riktigt är det just då paniken växer som du inte flippar ut.