På stående fot
Jag minns det första klassmötet jag deltog i som förälder. Läraren meddelade stolt: -Det viktigaste vi lärt oss under den här terminen är att sitta stilla!
Och jag tänkte att det kanske var det värsta de lärt sig.
Ja, jag förstår att klasser behöver arbetsro och koncentration. Också utanför skolan blir man som vuxen lätt tokig med barn som konstant vrider på sig, hoppar omkring, trillar av stolar och i största allmänhet är igång hela tiden. Den traditionella lösningen har varit att lära barnen att sitta lydigt. Inga fötter på bordet, inga uppdragna knän, inget gående av och an.
Men zooma förstaklassisterna tjugo år framåt i tiden. De flesta av dem kommer att vara i något slags kontor och deras chef kommer att säga: Sitt inte stilla! Rör på er, gå av och an, dra upp knäna och vifta med armarna. Arbetsgivaren bjuder på stretching och gymsedlar. Ni är så mycket mera kreativa på stående fot!
Modet att stå arbetande har spridit sig blixtsnabbt. Mediahus och ministerier skaffar höjbara bord. Stegmätande armband säljs i färger som matchar promenaddräkten. Till och med obetalbara kolumnisten Lucy Kellaway prövade att stå på Londonkontoret. Det fick henne att gå på wc mycket oftare, men inte för att ämnesomsättningen skulle ha försnabbats. Utan för att det var så skönt att vila benen.
The Economists mest lästa artikel för någon vecka sedan påpekade att den här modeflugan faktiskt har vetenskapligt stöd. Att sitta mycket och länge är dåligt. En busschaufför som står har mindre risk för diabetes och hjärtsjukdomar jämfört med en taxichaufför som sitter, fast jobbet annars är likadant. Det här är också oberoende av hur mycket de sportar aktivt. Det räcker alltså inte att hårdträna ibland. Dessutom borde man röra på sig, lugnt, under hela vardagen.
Det behövs dock ingen dyr utrustning. Att vanka av och an i korridorerna och hänga vid grannarnas dörrkarmar kan driva kollegerna till vansinne men är superhälsosamt för dig själv.
Det är också naturligare att tala fritt och hitta nya lösningar när man rör på sig. Det här är gammal visdom i min släkt, där besvärliga diskussioner sedan generationer förts i bärskogen. Och jag har alltid undrat i vilken mån Finlands PISA-resultat höjs av våra uteraster, något som helt saknas i många andra länder.
Så jag avundas IT-branschen med sina stående morgonmöten, sparrningar med armarna över varandras axlar som fotbollsspelare, och utvecklingssamtal under promenader vid havsstranden.
Min egen generation och sektor är ljusår från allt detta. För mig, för oss, är ett möte viktigt om alla sitter länge på sina stolar. Det strider mot allt förnuft, men det är så det känns. Och jag har ingen aning om vi vilken mån den här djupt sittande (sic) känslan härstammar från allmän medelålders bekvämlighet eller från pulpeterna i första klass. Men jag hoppas att alla skolor kunde få höjbara datorbord, på samma sätt som tjänstemännen.