Lessing in memoriam
Det första citatet som fastnade handlade om myggor. Feministen får höra att det är är just honan som sprider malaria. Hon tar det personligt: “It’s so bloody unfair!” Det var träffsäkert, politiskt inkorrekt och hade det självupplevdas prägel. Sedan kom andra uttryck. “Det du föraktar kommer du att genomlida”, otvivelaktigt en av de stora sanningarna om människan.
Jag minns inte hur citaten nådde mig. Det om föraktet kom kanske från Love again, Lessings roman om en äldre kvinnas förälskelse. Jag fick den i present och läste den med behållning utan att det då ledde mig djupare in i hennes författarskap.
Året Lessing tilldelades Nobelpriset kom nyutgåvor i pocket. Efter den självbiografiska Under huden önskade jag plötsligt inget annat än läsa mera. Över ett helt år präglades av lyckan med en Lessing om kvällarna. Skrämd insåg jag att livet hade varit på det stora hela förfelat om jag fortsatt ignorera henne.
Lessing säger att man gärna får läsa hennes verk (och alla böcker) hur man vill, i bitar och med avbrott. Det kändes befriande. Hon skrev från första början målmedvetet och professionellt. Men framför allt skrev hon som hon ville, i iver eller indignation. Det är ofta ojämnt, snabbt, nydanande. Hon förstörde vissa manus för att det är bättre att börja om än att fila på något ifall våglängden blivit fel. Vissa böcker sade hon sig ångra och jag tror att den lite fjantiga The Cleft räknades till dem.
Men det spelar ingen roll för jag litar på henne. Också en halvbra Lessing ger mig oändligt mycket mera än de emotionellt manipulerande, bästsäljande brittiska männen typ Ian McEwan eller Julian Barnes. Hon är inte “litterär” på samma sätt, det är en direktare och riktigare bit av livet hon rör sig i.
Det finns fantastiska berättelser, landskap och karaktärer, men behållningen kommer av annat. Hon beskrev känslan att vandra i timtal i en ny stad. Hon skrev om män och sex noggrannare och ärligare än någon annan. Om betydelsen av att slumra på eftermiddagar. Om väninnor, organisationsliv, politik, om risken att aldrig få något gjort.
Efter att Doris Lessing dog förra söndagen verkade journalisterna stå handfallna inför bredden i hennes författarskap. Det enklaste är att beskriva henne politiskt: vänster, anti-rasist, krigsmotståndare, kvinna.
Science fiction-serien Canopus i Argo är “en blek framtidsvision med tyranni och naturkatastrofer” enligt The Independent. Med den produktbeskrivningen hade jag aldrig fått lust att öppna den.
Lessing tyckte rymdserien var bland det bästa hon skrivit och jag håller med. Men vem kan säga vad romanerna handlar om? Tvångsäktenskapet mellan drottningen för en dimension och ledaren för en annan? En utdragen beskrivning av hur en hel befolkning sakta fryser ihjäl? Mitt i vintern är det Planet 8: representanternas lärotid som finns bakom allt jag gör i vaken tid. Om jag grälar med en man tänker jag att han är från zon fyra.
Lessing uttryckte det kanske bäst själv. Hon ville lyfta ”det råa, det individuella, det okritiserade, det outforskade” in i det allmännas sfär.