Fången och presidenten
Familjeskäl låter alltid suspekt när en höjdare avgår. En VD eller partiledare som i åratal kämpat om makten, men plötsligt meddelar att det nu blivit dags för kvalitetstid med familjen, uppfattas alltid komma med svepskäl.
I veckan tillämpades familjeskälen på amnesti av fångar. President Putin benådade förre oljemagnaten Michail Chodorkovskij med hänvisning till att den senares 80-åriga mor är sjuk.
Av alla länder är mammakortet visserligen kanske allra tacksammast att dra i Ryssland, där modern är en stark religiös, politisk och även vardaglig sammanhållande symbol. Ändå orkar just ingen tro att det på riktigt handlar om att Putin börjat bry sig om fångarnas familjer.
Chodorkovskij själv säger att han inte hade en aning om att han skulle till Berlin före den stund han blev väckt av fängelsevakten mitt i natten. De ryska myndigheterna säger att Chodorkovskij är i Berlin på grund av sagda mamma, som visserligen först var i Moskva.
Mamman säger att det hela kom lite plötsligt.
Radio Svoboda citerar rykten om hur frigivningen förberetts i två och ett halvt år, och skulle ha att göra med en speciell hållhake som Tyskland har på Putins krets. Några skumraskaffärer som ryssarna hade varit inblandad i.
Kommentarerna till den artikeln förvånar sig över att ansedda Svoboda återger så lösa förklaringar.
Kommentarerna till den kommentaren säger att inget annat än lösa spekulationer finns att tillgå.
Nej, få har en aning om hur och varför Chodorkovskij blev frisläppt. För den som fängslas av mannen och fallet återstår två ting.
Dels kan man läsa de senaste breda förklaringarna till landets utveckling. Bland dem Alexandr Etkinds bok om hur Ryssland kolonialiserat sig självt, så att en parasitisk byråkrati hindrar ekonomisk tillväxt och ödelägger det mänskliga kapitalet. Sociologen Alena Ledenevas har en annan fascinerande bok som konkret beskriver hur systemet fungerar så att alla blir indragna i dess halvsanningar.
Dels kan man gå till det personliga. Iaktta hur Chodorkovskij talar och uppträder inför världspressen, några dygn efter straffkolonin. Betänka hur Putins och Chodorkovskijs ansikten förändrats det senaste årtiondet.
Läsa brevväxlingen mellan Chodorkovskij och författarinnan Ljudmila Ulitskaja, som Nya Argus publicerat utdrag ur på svenska (4/2010, finns på nätet).
Chodorkovskij betonar att han i första hand varit affärsman, inte politiker. Han säger att fängelset inte förädlar någon, det är ”motsatsen till kultur och civilisation”.
Men så här beskriver han hur han själv klarat sig:
”Mitt recept för att överleva har varit att lära mig förstå och förlåta. Ju djupare man förstår, tränger in under en annan människas hud, desto svårare blir det att fördöma, desto lättare att förlåta.
Detta kan resultera i ett under: någon som brutits ner rätar på sig och blir åter en människa. Det är något som fängelsepersonalen inte kan förstå och som skrämmer dem ordentligt – vad har hänt? Och varför? För mig är sådana händelser rena lyckan.”
Det låter nästan likt en annan före detta politisk fånge som hyllades i december.