Är Finland kristet?
Jag har njutit av ett långt påsklov utan själv att vara det minsta troende. Vi målade ägg, krattade löv och talade om Jesus och Pontius Pilatus. Frågan om landet är kristet verkar alltför självklar för att ställas.
Ändå debatteras just den frågan i Stor-Britannien, ett rike där jag mycket oftare stött på aktivt kristna människor och jippon än inom den nordiska slentrianmässiga statskyrkligheten.
Premiärminister David Cameron har blivit kritiserad för att upprepade gånger ha sagt att ”Stor-Britannien är ett kristet land” och nu senast att landets kristna borde vara mera självsäkra och ambitiösa. I ett öppet brev fördöms Camerons religiösa retorik av tiotals kända intellektuella, bland dem författaren Philip Pullman, journalisten Polly Toynbee och Nobelpristagaren Harold Kroto.
De menar att Cameron har fel: landet är inte alls kristet. Färre än tre av tio uppger sig vara religiösa. Bland den minoritet som tror hittas olika kristna och muslimska schatteringar samt andra religioner. Brevet varnar för att betonandet av just kristna värden skapar onödiga sekteristiska spänningar: ”de flesta britter vill inte att religion eller religiösa identiteter aktivt ska prioriteras av politikerna”. Britterna är ”multi faith” och ”no faith”, de flesta tror inte alls och resten tror på olika gudomar.
BBCs journalist invänder att det vore ännu konstigare ifall Cameron sade ”Stor-Britannien är inte ett kristet land”. Landet har ju mängder av kristna traditioner och högtider. Monarken är både överhuvud för riket samt för den anglikanska kyrkan.
Enligt kritikerna är lösningen att Cameron inte säger något överhuvudtaget.
Politikerna ska inte ”do God”.
Nej, det är inget särskilt bra svar.
Hos oss är debatten i startgroparna. Det har så länge varit så enkelt, med en stor majoritet inskriven i samma statskyrka, att fortsätta som vanligt. Icke-troende och andra religioner har som minoritet existerat ungefär som finlandssvenskarna: tacksamma att man alls får finnas till. Vem ids bråka över att morgonsamlingarna regelbundet hålls av en präst så att de ”andra” barnen, som inte hör till kyrkan, får sitta ensamma kvar i klassen?
Jag minns en amerikansk kollega som bodde här ett år och berättade hur svårt det var för dem, icke-troende judar, att anpassa sig till Finlands ingrodda religiositet. Jag insåg då att jag som icke-troende kristen blivit blind för mycket.
Nu behöver jag säga att jag älskar Den blomstertid och gärna sjunger alla verserna.
Men frågorna kvarstår: hur ska vi ha det i framtiden? Vi är precis som Stor-Britannien ett land med allt flera icke-religiösa och på olika sätt troende. Hur länge kan det motiveras att företagen betalar kyrkoskatt? Vad gör vi när vi har en statsminister som är praktiserande buddist, förväntas hon gå i julkyrkan också?
Jag ser inget entydigt svar, utom att ögonaböj göra skolans religionsundervisning värdeneutral och gemensam för alla. Hur det än går behöver vi mer kunskap om varandra.