Mobilernas invasion
Vad är en lur? frågar nioåringen och jag hör mig själv svara, obegripligt och antikt. Förut hade telefonerna en lur och en apparat. Luren hade en lång sladd som lätt tvinnades samman och apparaten hade en ledning. Dem drog tonåringar ut så mycket det gick för att nå badrummet eller klädskrubben och kunna tala ifred.
Om luren inte lades på ordentligt fungerade inte telefonen.
Luren visade inte vem som ringde. Eller hade ringt. Därför kunde man inte gå ut, eller låta lillasyster tala om någon viktig skulle höra av sig.
Lurar kunde också dängas ner på ett ganska tillfredsställande sätt då man var arg.
Nioåringen har slutat lyssna för länge sedan och återgått till sin smarttelefon. Det hon mest gör på den är skickar meddelanden till klasskamrater, lyssnar på musik, gör egna videon, och spelar.
På mindre än ett decennium har smarttelefonerna spritt sig explosionsartat. Två biljoner människor har i dag en sådan, det vill säga en telefon med internetanslutning och pekskärm. År 2020 beräknas 80 procent av alla världens vuxna äga en smartmobil, enligt The Economists färska nummer med temat ”Telefonernas planet”. I dagens Europa har över 90 procent en mobil idag och använder dem kring två timmar per dag.
Smartmobilerna har spritt sig mycket snabbare än vad både bordsdatorerna och de första mobiltelefonerna gjorde. Apple, som introducerade sin iPhone 2007, är världens högst värderade bolag och gjorde nyligen den största kvartalsvinsten genom tiderna.
Jag talar själv om min ”telefon” och min ”dator”, fast det ju handlar om två olika slags datorer, av vilka den mindre utmanar den större i en ny uppsättning av David och Goliat. Nätsidor mot appar. Allmänt mot skräddarsytt. Och allt oftare dessutom – eftersom det blivit så billigt att göra, lagra och skicka bilder – röst och bild framom text.
På några år har frågan om hur kunskap förpackas och förmedlas ställts på ett nytt sätt. Det är förstås vad affärsföretagen och media försöker att få grepp om. Samma utmaning står forskare och samhällsorganisationer inför, fast det talas mindre om dem. Slutet på ett projekt är kanske inte längre en tryckt rapport, utan en tjänst som ryms på skärmen.
På 1970-talet hade tanken på en smarttelefon låtit lika fantastisk som flygande bilar och tidsportaler. Typiskt nog var de då förutspådda uppfinningarna oftast stora (rymdskepp, laservapen, roboter i människostorlek). I Tolkiens Midgård förekommer seende palantir-kulor som visserligen är i lite mindre skala, men svåra att hantera. Jag undrar vilken författare som först föreslog något litet och klokt som rymdes i fickan?
Kanske smarttelefonernas kulturella förebild inte hittas från science fiction och fantasy, utan från historien. De äldsta bevarade skulpturerna gjordes av vandrande små grupper. De är trettiotusen år gamla, små figuriner, slipade och släta. Gjorda att avgudas och bära med sig. Och rymmas i handflatan.