Den brittiska policyvägen
Forskare har fått vänja sig med att ständigt rapportera hur relevanta deras resultat är för samhället. Det känns ofta störande och överflödigt, i synnerhet om man gör basforskning som på kort sikt inte kommer att rädda mänskligheten. Ändå fylls världen faktiskt av allt mera skickligt utförd, samhällsrelevant forskning. Inom barnskydd, åldringsvård, mentalvård, hälsovård, socialarbete, ungdomsarbete och förvaltning vet vi allt mera om hur mänskor beter sig och vilka nya incentiv som kan få dem att ändra sitt beteende.
Som den här frågan: borde det anges hur mycket kalorier matprodukter har, ifall man vill att mänskor ska gå ned i vikt? Svar: nej, snarare äter vi mera kalorier då de skrivits på burken.
Den stora paradoxen i dag är att den ökade mängden vetenskaplig kunskap inte når beslutsfattarna. Finansiärerna kräver evaluering, men använder sällan svaren till något alls. Forskarna själva hinner inte just, politiker och beslutsfattare ännu mindre.
Då social- och hälsovårdsreformen kraschade i våras var jag enbart glad. Till dess många brister hörde nämligen att man inte hade, mitt i all brådska och politisk styrning, planerat ordentlig evaluering av detta landsomspännande experiment.
Gällande brobyggande mellan samhällsforskning och –politik verkar Stor-Britannien befinna sig ljusår före Finland. Till exempel ingår regeringen i den intressanta Behavioural Insights Team, som förmedlar insikter från psykologi, ekonomi och antropologi till politiskt beslutsfattande. Teamets senaste blogg frågar sig om det alltid är bra att låta mänskor ha många alternativ att välja mellan (svar: nej, det blir för stressigt).
Teamet gör delvis vad SITRA sysslar med hos oss (sociala innovationer, utvärderingar, föra samman olika partners). Ändå är det som om själva stämningen kring brobyggande mellan myndigheter, medborgare och forskningen i dag vore livligare i kungariket. ”Vill du uppmuntra ett beteende, gör det enkelt, attraktivt, socialt och lägligt”, är mottot för Teamets nästa stora konferens. Låter kanske inte helt som typisk finsk socialpolitik?
Stor-Britannien har också ett särskilt nätverk som jobbar med att professionalisera beslutsfattande, Policy Profession Board. På dess initiativ har olika ”What works” center grundas kring kriminalvård, utbildning, åldrande, med mera. Centren ger info om fungerande och kostnadseffektiva samhällspolitiska uppfinningar – samt, vilket är minst lika viktigt, om vilka metoder och arbetssätt som inte fungerat.
Det finns förstås ingen enda patentlösning till det skärande glappet mellan forskning och politik. Kanske mycket handlar om en viss inställning och entusiasm. En tro på att forskningsevaluering kan leda till annat än idiotisk byråkrati, och å andra sidan på att festtalen om forskningens relevans kunde omvandlas till en givande del av beslutsfattarnas vardag. Kommande nya regering och reformmakare, välj här den brittiska vägen.