Läsning för barn
Läsning på landet. Släktens småttor älskar Bamse. Tvååringen öppnar ögonen på morgonen och berättar: Vargen. Bamse. Skutt. Fyraåringen satt sommarens varmaste dag i en tjock grön vinterjacka och var Skalman. Femåringen, som bor i New York, stärker svenskan med Bamse-tidningen. När de ryker ihop kan man fråga dem vad Bamse hade gjort? Då blir de starka, men snälla.
Rune Andréasson serievärld uppstod på 1960-talet och är gosiga i klara färger, lika tydliga är de moraliska riktlinjerna. Elakingar blir lätt tämjda: de kanske inte bara insett hur man ska göra för att få vänner. Undantaget är kapitalisten Krösus, en värre utsugare än farbror Joakim någonsin, medan Folkets Blad däremot alltid talar sanning. (Det är orsaken till att vissa av mina bekanta inte vill prenumerera.) Det lilla samhället har annars galant anpassat sig till 2000-talet. Hustruna jobbar och reser numera på egna äventyr, Lille Skutts bror har adopterat en unge tillsammans med sin manliga partner.
De större barnen älskar Kamratposten, eller KP. När ett nytt nummer kommer slåss 9, 15 och 19-åringen om vem som får tag i det först. Denna Sveriges gåva till ungdomen drar sig inte alls för glansiga bilder på popstjärnor men har också reportage och fina egna serier, med storheter som Cecilia Torudd bland medarbetarna. Samma 60-tal som introducerade Bamse gav upphov till den första svenska ”fråga experter om sex”-spalten för barn i KP. Just Kropp & Knopp är fortfarande bäst på att svara på allt tänkbart pinsamt, förbjudet och svårt. Otaliga är de föräldrar som med en suck av lättnad delegerat den detaljerade sexupplysningen genom att beställa på KP.
Alla älskar Alice, åldern spelar ingen roll. En vit kanin som har bråttom, en flicka som faller, växer och krymper, en leende katt och, framför allt, en oändlig tebjudning, där Marsharen och den Galne Hattmakaren bjuder på vin som inte finns och ställer gåtor utan svar.
Här finns inga moraliska rättesnören, ingen praktisk kunskap, alls ingen politisk korrekthet. Äkta brittisk nonsens -- en bra motvikt till den svenska präktighet barnen här på landet omgivs av i tidningsform. Samtidigt är frågorna i Alice i grund och botten de samma som i Bamse, och KP: vem är jag? vem blir jag? Vilka regler gäller, och vilka av dem vill jag följa?
Det är i år 150 år sedan Lewis Carroll gav ut den första boken om Alice äventyr i Underlandet, berättelsen om Spegellandet kom 1871. Firandet har gett oss nya biografier, teserviser och essäer. Kritikern Anthony Lane påpekar i The New Yorker i vilken otrolig grad Underlandet uppgått i vårt kulturella medvetande. Risken är att då alla tror sig känna till Alice, ”välbekant som en husgud, avlägsen som en barnstjärna”, går vi miste om njutningen att läsa de två böckerna.
Vi leker tebjudning där sjuåringen spelar Marsharen. Efteråt undrar han: men vart går Alice sedan? Det är sent, men han vägrar somna före han hört hela det kapitlet till slut.