Giftas
Nu har de förgiftat sig, säger lilla My med då Såsdjuret och Råddjuret inte kunde vänta utan gifte sig före bröllopsfesten hunnit börja. Sås och Rådd är rodnande, vimsigt förälskade. De motsvarar vår uppfattning av ett “äkta” äkta par.
Ändå har känslor inget med det juridiska äktenskapet att göra. För att kunna ingå äktenskap bör man vara myndig och inte gift med någon annan. Vidare krävs samtycke av båda parter. Finländsk lag frågar inte efter bevis på kärlek i nöd och lust, även om vigselförrättaren ofta gör det. Att gifta sig för exempelvis ekonomisk vinning är inte olagligt, vilket ställer myndigheternas intresse för ”skenäktenskap” mellan utlänningar och européer i ett bisarrt ljus.
Det moderna äktenskapet är en hörnsten i kvinnornas emancipation, termen som betyder ”bort från handen”, från faderns och patriarkatets makt. Tidigare var det föräldrarna och i synnerhet fadern som bestämde vem de unga skulle gifta sig med. Äktenskapet var en uppgörelse mellan släkter. Dotterns förmyndare var hennes far, hustruns förmyndare hennes man (därav den metaforiska överlåtelse av bruden i kyrkan som förbluffande många vill hålla fast vid).
Hos oss var valet visserligen ofta friare än i många andra europeiska länder, eller i Indien i dag. Nordbor gifte sig ganska sent, ofta 25 år fyllda, och helst in i ett eget hem. Då var det inte betydelselöst att tycke fanns och de tu kom överens. Vi har också sedan urminnes tider haft rätt att resa, inom och utom landet. Vår historia saknar livegna, utan rätt att lämna hembygden, eller skilda pass för inrikes och utrikes resor.
Mot den här bakgrunden är regeringens förslag om att försvåra familjernas återförening hisnande obehagligt. Dels vill de hindra dem som beviljats flyktingstatus att leva med sina närmaste. Hur det går ihop med att integrera invandrare, låta barn bo med sina föräldrar, motverka radikalisering och förhindra en skev könsbalans är svårt att se.
Förra året fick endast 168 par rätt att återförenas. Är det så mycket att åtstramning krävs?
Dels ska nu också finländska medborgare förtjäna tillräckligt innan de får rätt att leva med sin kärnfamilj. Den som gift sig med en icke-EU-medborgare behöver inkomster på minst 2400 euro för att ta en make eller maka in i landet, kring tusen mer om två barn ingår.
Städare, hemvårdare och butiksbiträden skulle inte ha råd. Arbetslösa råddare med knappsamlingar vore chanslösa.
Jag undrar hur tjänstemannen bakom denna ”inbesparing” tänker och känner.
Jag är lättad över att också många från regeringspartierna, bland andra blivande familjeministern Annika Saarikko, fördömt förslaget.
Det är inte myndigheternas sak att lägga sig i vem medborgarna vill bilda familj med. Vår nuvarande lag kom till för att skydda individens rätt gentemot släkten och ståndssamhället. Den rätten måste tydligen nu försvaras mot patriarkatets efterföljare, penningens makt.