Engelsk rysare
Alla jag möter i England lever i spänning. Hur ska det gå? När får vi klarhet? Det kan väl inte sluta i ren tragedi?
Nej, det handlar inte om EU-medlemskapet. Snarare om dess motsats. Något ytterst brittiskt. Något som känns begripligt, intimt och spännande på ett sätt som Brexit-valet aldrig kan göra: The Archers.
Archers är landsortsfamiljen i ett radiodrama som BBC sänder en kvart av varje vardag. Den 65 år gamla serien utgör med sina över 17000 episoder världens längsta såpopera. The Archers har en lätt gammalmodig stämpel över sig, mycket gäller barnfostran och bybutik.
Tidigare brukade många lite skamset medge att de följde med den. Men i vår är det annorlunda. Rob Titchener, Helen Archers nya man, har förvandlats från en av tiotals roller till nationellt hatobjekt nummer ett. Titchener har gradvis tagit över kontrollen av Helens och hennes sons liv. Han bestämmer hur hon ska klä sig, äta, använda bilen, och vad hon ska säga till sin terapeut. Lyssnaren inser att han ljuger och manipulerar men Helen har ännu inte gjort det.
Reaktionerna svallar. Upprörda britter går så långt som att skymfa den skådespelare som spelar Rob; han har tvingats bannlysa all social media från sin vardag och försöker försvara sig med att han varken vet eller rår för hur det kommer att gå för Helen. En färsk nyhet i flera ansedda engelska tidningar är att Titchener kanske inte väjer för mord. ”Den bästa värstingen på länge”, myser författaren Philip Pullman.
Ett initiativ att kanalisera upprördheten, The Helen Titchener rescue fund, har snabbt samlat in över femtiotusen pund. Där uppmanas de som rasar över Rob att bidra för att hjälpa alla det riktiga livets Helens (och Henryn). En kvinna berättar att donerat till minne av den tid då hon själv måste visa kvitto för varje smörgås hon köpt.
BBC säger att man medvetet velat synliggöra psykiskt våld i nära relationer. Efter varje episod ges tips om professionell hjälp.
Det korta radioformatet verkar föra The Archers närmare det riktiga livet än kanske någon annan konstform. Tragedierna utvecklas så långsamt och obemärkt att man knappt märker dem. Dödsfallen kommer alltid lika oväntat. Och ingen vet säkert vad som händer nästa månad, inte ens manusförfattarna. Precis som på riktigt. Därmed kan också familjevåld pågå i åratal utan att någon vändning sker.
Men det kan vara mer än publiken klarar av. Jag hör mina väninnor slå vad om hur det ska sluta. Dör Helen, hamnar Rob i fängelse? ”Bara det löser sig snart”, säger en av dem. ”Det här är outhärdligt!”
Jag tänker på hur landet i år också firar Shakespeares 400-årsjubileum. På de tiotals fantastiska radiodraman som BBC sänder varje månad (fritt tillgängliga på nätet). På de engelska skolorna, som fortfarande lär skrivstil, poesi och drama. England har haft en lång romans med både det skrivna och det talade ordet. Den fortsätter att skapa medryckande, rysliga kärlekssagor.