Svärmens sanning
När Jens Krause tar mikrofonen har jag ingen aning om att mitt liv kommer att förändras. Krause är en gänglig tysk som på ett sympatiskt sätt verkar strunta i sin vetenskapliga stjärnstatus. Men med publikationer i Journal of Statistical Physics väntar jag mig knepiga modeller, inte intima insikter om vardagen.
Krause forskar i det som kallas svärmintelligens. Han inleder med det klassiska exemplet, flyttfåglarna. Deras formationer bygger på att varje fågel vet att hålla rätt avstånd till de fåglar som är närmast. En så pass enkel regel kan föda en sofistikerad struktur. Tänk också bisvärmar, fiskstim.
Sedan berättar Krause om doktoranden som skulle studera fiskar, men fick problem med att resa ut på fältet. Den frustrerade unga forskaren sattes att iaktta en annan art, människor. Närmare bestämt fotgängare vid övergångsställen. Ni vet, när alla står och väntar, ljuset lyser rött, men bilarna är få. Några går över, andra följer efter, vissa står kvar.
Hur bestämmer vi oss för att gå mot rött ljus? Kollar var och en in situationen, för att sedan fatta beslutet? Eller beter vi oss mera som fåglarna i plogen och följer efter grannen?
Krauses svar bygger på filmer från hundratals övervakningskameror och är entydigt. Om någon börjar gå mot rött ljus, är det mycket mera sannolikt att de som står närmast följer efter än att de som står längre bort gör det.
Beslutet att gå är inte ditt. Svärmens intelligens tar över.
Eller bristande intelligens. De hundratals filmerna innehöll flera trafikolyckor. Man kan ju faktiskt skada sig eller dö av en ogenomtänkt övergång, fast vinsten är någon ynka halv minut. Krause började undra över hur korkade människor egentligen är. Tills han, i ivrigt samtal, själv gick mot rött ljus och höll på att bli under en bil.
Vi reagerar alla intuitivt på att grannen sätter sig i rörelse. Kanske tror vi att ljuset blivit grönt, kanske litar vi bara på varandra.
Efter Krauses föreläsning är ingen korsning sig lik. Jag ser på människorna som otåligt väntar i det bleka solljuset vid Mannerheimvägen. När en går, går grannen. När grannen går, rycker det i mig.
Att gå mot rött ljus blir därmed lite som att röka. Du drar oskyldiga med dig i synden.
Krause och andra forskare har nu gått igenom en mängd liknande situationer: terrorattacker, trafikstockningar, krig, epidemier. Gemensamt för alla är att flockens struktur kan få plötsliga och oväntade följder. En lite händelse kan sprida sig snabbt och slumpmässigt, så hela gruppen råkar ur balans. En knuff kan leda till att någon trampas ihjäl, utan att det var någons avsikt.
Vi fokuserar ofta för mycket på individen, menar Krause, och förbiser flockens egensinne. Tragedier kan undvikas genom att stöda svärmens inneboende intelligens, i stället för sträng kontroll.
Trafikljusen har sitt pickande ljud. Jag har hittills trott att det bara är hjälp för synskadade. Men det ljudet är samtidigt en osynlig flockledare, som påminner om när det faktiskt blivit grönt.