Kreml ger och Kreml tar
– I Ryssland behöver människorna staten mer än staten behöver människorna.
Så börjar Valentina lugnt, medan vi äter blåbärspaj på verandan i Tenala. Vi har inte setts på över tjugo år. På Facebook postar hon om barnen, barnbarnen, sitt nya intresse för inredning. Den första kvällen undviker jag allt som gäller Putin och Ukraina. För vad vet jag?
Vi brukade tycka lika, under tidigt 90-tal. Men mycket har ändrats. Det finns människor likt Jelena Mizulina, en känd liberal politiker på 90-talet. Idag är Mizulina en Putinanhängare som leder ryska dumans kommitté i familjefrågor och kommit med stockkonservativa lagförslag vad gäller bland annat homosexuella, abort, familjevåld och internet.
Det finns kameleonter, som alltid väljer maktens färg. Valentina är inte sådan.
Den andra kvällen inser jag att hon är sig lik och berättar om min tvekan.
– Det är helt som hemma, svarar hon. – Med 86 procent Putinanhängare vill man inte ta risken. På jobbet talar jag aldrig politik. Vi försöker ju alla bara göra bra ifrån oss, och ha det skönt med familjen...
Hon frågar om jag minns Dima, en gemensam kollega som jobbade för västliga medborgarorganisationer. Dima har nu en TV-show och säger all den propaganda som förväntas på de statliga kanalerna. Det som chockade Valentina mest var att han faktiskt verkar tro på det han säger.
– En utbildad, språkkunnig person som kan få all den information han vill ha?, utbrister hon. – Det är ju Stockholmssyndromet, du blir förälskad i den som håller dig fängslad.
För pudelns kärna är, menar hon, att Dima eller Jelena Mizulina behöver Putin mera än han behöver dem. Kring hälften av Rysslands statsinkomster och två tredjedelar av exporten kommer från olja och gas. Men det är bara en (1!) procent av befolkningen som jobbar med att utvinna och transportera olja och gas.
Om en elit förskansat sig kontroll över rikedomarna, har den alls inget intresse av att utveckla ekonomin, demokratin eller domstolsväsendet.
Finlands makthavare, vad man än tycker om dem i övrigt, behöver medborgare som arbetar och betalar skatt. Rysslands makthavare behöver medborgare som inte avsätter dem.
Maktens godtycklighet är ett sätt att inpränta detta. Putin gör sig av med gamla lojala rådgivare och utnämner nya favoriter. Så gjorde Stalin, så gjorde de ryska tsarerna. Överklassen kunde aldrig vara säker på vem som skulle fråntas egendomar och status och vem som stod i tur att tilldelas nya. Kreml ger och Kreml tar: rikedom, frihet, liv.
Från Moskva har Valentina släpat med sig tre inbundna luntor. Boris Akunin är historikern som blivit världskänd för sina detektivromaner, även utgivna på svenska. Nu har han skrivit om sitt land från istiden fram till 1500-talet. Valentina tycker resultatet är strålande, och förklarar det mesta av vad som sker nu. Redan titeln är viktig, påpekar hon medan hon skär upp mera pirog: verket heter inte Rysslands historia, utan den ryska statsmaktens historia.