”På Sipilä tänker jag inte”
“Jag somnade i Finland, men vaknade i Polen”, citeras en finländare i Financial Times. Den eskalerande skandalen kring statsministerns förhållande till public servicebolaget har höjt mångas ögonbryn av förvåning. Och förfäran.
Förra fredagen publicerade Yle en kort och saklig artikel om Juha Sipiläs möjliga jäv gällande ett ekonomiskt beslut. Statsministern sände tiotals e-postmeddelanden till journalisten och hennes chef, då han upplevde att han inte gavs tillräckligt tid att kommentera grejen. Må så vara. Men efter det besluter Yles ansvariga utgivare att bolaget ska sluta diskutera frågan. På måndagen skrinläggs bland annat en artikel om varför det är viktig att granska statsministerns ekonomiska bindningar (sic).
På tisdagen hotas en känd talkshowsvärd, Ruben Stiller, med en varning och avsked ifall han vägrar lyda bolagets linje. Stiller har då redan hunnit twittra: ”Nu berättar jag vad jag verkligen tänker: ”. ”Jag kom inte på något. Det kändes som att jag kunde ha gjort ett tankebrott. Det var nära. På Sipiläs förhållande till Yle tänkte jag inte.” Enligt Stiller kom han överens med sin chef om att han skulle läsa upp ett meddelande om Det Man Inte Får Tala Om i början av sin show. (Här behöver jag fler och fler ögonbryn att kunna höja. Hur tänkte chefen att det skulle te sig?!)
På onsdagen publicerar Suomen Kuvalehti en artikel om hur Yles journalister tystats. Samma dag får Stiller plötsligt fritt fram att diskutera statsministern i sin talkshow. I Yles eget program gör Susanna Päivärinta en hårresande frän och proffsig live intervju med sin chef.
På torsdagen påminns jag om de journalister som fått sparken de senaste två åren, från större och mindre media, enligt dem själva för att ha kritiserat makten. Det påpekas att regeringen lyckats minska Yles rapportering om flyktingarna. Det sägs att Sipilä blev lika arg i våras, vilket lade sordin på en fortsatt granskning av hans investeringar. Forskarna påpekar att en spänd relation mellan makten och medierna varit regel snarare än undantag i Finlands närhistoria. Mina kolleger utgår från att huvudena rullat för länge sedan ifall detta varit Sverige, eller huvudet suttit på en kvinnokropp. Professor Anu Koivunen säger att den finska mediakritiken måste skärpa sig och att Yle exempelvis kunde beställa en utomstående regelbunden mediegranskning.
Jag somnar i Finland, som inte är Sverige, men inte heller Ryssland eller Polen, och som kanske slutar veckan i sundare skick än den inleddes i. Skillnaden mellan demokrati och diktatur ligger, som vi märkt, inte i makthavarnas personliga kvaliteter. Den finns i oberoende domstolar, parlament och media. Att ta del av de amerikanska journalisternas insatta, modiga, svidande, roliga analyser av sin ledare har varit det enda hoppingivande i världspolitiken denna dystra november. Jag hade inte trott mig behöva tacka våra egna journalister för samma sak så snabbt.