Trakasseri och straff
En månad har gått sedan Harvey Weinstein anklagades för sexuella trakasserier och våldtäkt. Hollywoodmogulens spektakulära fall och kanske i synnerhet de enorma resurser som använts för att möjliggöra hans framfart tände en internationell feministisk revolution utan like. #Metoo och liknande twitterkampanjer fick tusentals kvinnor att tala ut.
Det är som om den gamla elden från insikten att det personliga är politiskt blossat upp efter att sedan 1970-talet ha pyrt i undervegetationen.
Ja, det är en häxjakt, skriver Lindy West i New York Times: Jag är en häxa, och jag jagar dig. Furiernas berättigade ilska, styrka och framgång är hisnande. Bara denna vecka nås vi av nyheten att ett stort upprop gjorts mot sexism inom operamiljön i Sverige, polisanmälningar för trakasserier i Frankrike ökat med hela 30 procent, och USAs kändaste komiker, Louis, C.K., lagt sin karriär på hyllan och ber om ursäkt för olämpligt beteende.
Jag besöker London och slås av motståndarnas oförblommerade kvinnohat. De kvinnor som talar ut är fel på alla sätt: lögnaktiga, utbildade, ologiska, fula – ja, The Sun diskuterar offrens utseende och undrar hur någon skulle vilja antasta dem.
Men lika mycket obehag får jag av de emellanåt förhastade och bisarra konsekvenserna. Varför frånta Weinstein hans utmärkelser och medlemskap i filmbranschen, samma bransch som i årtionden vetat vad som pågick? Varför slänga ut artister, också de visar sig vara snuskhumrar, ifall inget brott misstänks? Alltmedan personer som dömts för andra förbrytelser sitter kvar.
Mest betryckande hittills är fallet Carl Sargeant. Sargeant, minister i Wales nationalförsamling, anklagades för trakasserier, blev avsatt och hängde sig fyra dagar senare. En utredning plågor, men familjen protesterar mot att Sargeant aldrig delgetts anklagelsernas innehåll. Ifall det stämmer, fick han utstå skam och utfrysning utan att veta varför.
Det måste gå att tala ut om sexuella trakasserier, öppet och utan att bli förlöjligad, ifrågasatt eller hotad. Men det måste också gå att lyssna till anklagelser om sexuella trakasserier utan omedelbart mediedrev och förstörda liv.
Ekvationen är så gott som omöjlig för den inbegriper både politik och konst, där anseende är allt, inte minst på sociala media, och sexualitet, som det alltid är svårt att tala sakligt om offentligt.
#Metoo liknar ju i mycket Paradis-pappren: ett beteende som varit normen i vissa kretsar, som skapar lidande, men som nu blottas i jämlikhetens och rättvisans namn. Ena handlar om sex, andra om pengar. Gissa vilken som ger synligare straff?
Jag tror den bästa vägen framåt finns i initiativ som de svenska musikernas, och tidigare skådespelarnas, upprop. Det handlar om kollektiva initiativ, ordentliga utredningar, offentlig debatt, nya institutionella regler. Tråkigare, långsiktigare, och mänskligare.