Neandertalaren i familjen
Kan vi mamma läsa en bok som handlar om helt vanliga familjer som gör helt vanliga saker, undrade min dotter uppgivet i åttaårsåldern. Men det kunde vi nog inte. Hennes storebror och jag föredrog drakar och magi, rymdäventyr och nonsensverser. Då jag pliktskyldigast letade insåg jag hur lite god litteratur det finns om ordinärt vardagsliv. I barnlitteraturen ska föräldrarna helst vara döda förrän äventyret kan komma igång. Också för de vuxna behövs oftast en ordentlig tragedi, mot vilken den konventionella familjens sammanbrott kan gestaltas. Så också i Det femte barnet, Doris Lessings märkvärdiga roman från 1988.
“Det var inte något vackert barn. Han såg inte ens ut som ett barn. Han verkade tjurnackad och kutryggig, det var som om han kröp ihop där han låg. Pannan sluttade brant bakåt från ögonbrynen. ... Händerna var tjocka och grova med kraftiga muskler i handflatorna. Han öppnade ögonen och såg rätt upp i moderns ansikte. Blicken var skarpt fokuserad och gröngul, som två klickar såpa. ”
Före det femte barnet föddes i rask takt barn ett, två, tre och fyra. Harriet och David är ovanliga 60-talister, för framom fri sex och karriär sätter de föräldraskapet. Hon har haft en trygg uppväxt där det var självklart att ”familjen var förutsättningen för ett lyckligt liv”, hans föräldrar är omgifta i skilda länder vilket lett till att han plikttroget gjort karriär, men ”det han egentligen kämpade för var ett hem.”
Barn – såklart, kanske fyra, kanske sex! chockerar de nyförälskade sin vänkrets. De flyttar in i ett stort viktorianskt hus med en snårig trädgård. Kärlek, baby efter baby, och ett bastant köksbord för hela släkten och alla vänner.
När har storfamiljens lyster fångats så lyhört? En mumindalsk fruktsamhet och generositet regerar i romanens början. Det stimmiga frukostbord också många finländare uppger som orsak att önska sig många barn. Men också en aningslöshet som förutspår katastrof: deras bekanta har fått ett barn med Downs syndrom för att de grälar så mycket, kan Harriet i självgod okunskap konstatera.
En graviditet utöver tvåbarnsnormen är att utmana ödet, oroar sig många av oss. Vi som har det så bra. Tänk om något går riktigt fel? Tänk om vi inte räcker till för de barn som redan finns? I Det femte barnet går det riktigt fel, utan att det är någons fel.
Efter det fjärde barnet är Harriet så utvakad och ekonomin så stram att paret bestämmer sig för att ta en paus på några år. Men plötsligt är hon gravid igen och denna gång blir allt annorlunda. Fostret sparkar så hårt att Harriet knäar under smärtorna. Hon blir rastlös och olycklig, det enda som hjälper är att gå eller springa, eller äta lugnande mediciner. Läkarna tar henne inte på allvar. När så varelsen, som hon börjat tänka på som sin inre fiende föds, möts hon av den gröngula blicken som helt saknar igenkännande. “Och hennes hjärta knöt sig av medkänsla för honom: stackars lilla odjur.”
Ben kryper vid några månaders ålder och ser vuxen ut som sexåring. Han rasar och talar enstavigt. Han äter hukande, gärna rått kött. Han dödar katten. Andra undviker honom spontant.
Det sägs att Lessing här beskriver utanförskap och ett ”monster”. Några har velat se framtiden i Ben: hur det postindustriella samhällets arbetslösa, lågt utbildade män slår sönder den konservativa familjeidyllen. En allegori över det engelska imperiets fall, föreslog kritikern Björn Wiman i tiden.
Som jag läser romanen är det självklart att Ben är en neandertalare, som av en genetisk nyck fötts av människor. En ”tillbakagång” i evolutionen, liksom Harriet själv föreslår under ett möte med en av de få läkare som lyssnar.
I dag vet vi att neandertalare inte bara levt nära människornas bosättningar i tiotusentals år utan också förökat sig med dem. De var ingen ”tillbakagång” utan en parallell art, men några procent av vårt genom härstammar från dem. Snart kan neandertalare att klonas, precis som vi kanske kan återuppväcka mammutarna, ifall etiken inte övervinner nyfikenheten. Vad gör en ensam stenåldersvarelse, utan artfränder?
Det frågar sig romanen, men paleo-fantasy är inte poängen. Lessing beskriver ingalunda ett ”monster”, som så många kritiker ansett, utan en familj där ett av barnen är starkt avvikande och har särskilda behov. Också här var hon långt före sin tid.
Vi förstår Harriets förbittrade avsky som samtidigt växer till ett orubbligt försvar: om Harriet inte hjälper Ben, gör ingen det. Vi förstår hur illa syskonen far då mamman uppslukas av det svåraste, sjukaste barnet. Och hur David maktlös glider undan, först ur den äktenskapliga solidariteten, senare hela familjen. I slutet är Harriet och Ben kvar vid ett tomt, stort frukostbord.
Bristen på litteratur om ”vanliga familjer” beror säkert till stor del på att författare tills ganska nyligen inte själva upplevt ett närande, närvarande föräldraskap. Män som skrev lät kvinnorna fostra avkomman, kvinnor som skrev tvingades eller valde att inte bli mor och hustru. I George Eliots Middlemarch (1871) är den enda spydigt beskrivna människorelationen den mellan en mamma och en baby...
Doris Lessing valde, precis som George Eliot, att leva utanför sin tids normer för kärnfamiljen. Till skillnad från Eliot hade Lessing barn. Som mor var hon visserligen inte ordinär: i samband med sin första skilsmässa övergav hon två små barn, och författaren Jenny Diski använde det sista året av sitt liv till att minnas hur vilsefaren hennes fostermor Doris Lessing kunde vara, inte minst då det gällde Lessings biologiska son.
Men Lessing kan skriva om moderskap, i alla kroppsliga, existentiella och triviala aspekter. Hon har dessutom en förkärlek för kläder, köksbestyr och utdragna samtal kring kvällsteet. Det var ju just Lessing som i The Golden Notebook revolutionerade litteraturen genom att skriva fullt ärligt om en helt vanlig dag i en helt vanlig kvinnas liv. Och som i sina dagböcker beskrivit risken av att inte ha en inrutad arbetstid: dygnen kan alltför lätt fyllas av husmoderlighet. En husmoderlighet hon höll tyglad, för att kunna skriva, men som hon uppenbarligen också trivdes med.
Det femte barnet är en av de där böckerna som aldrig finns i bokhyllan eftersom någon lånat den. För mig är boken alls ingen allegori över västerlandets förfall, utan en saga om det borgerliga familjelivets skörhet och charm. Ja, det går illa på många sätt. Samtidigt utgör förälderns uppoffring och barnets överlevnad ett starkt, och lyckligt, slut.
Doris Lessing: Det femte barnet. I svensk översättning av Annika Preis. Forum.