Hur vi blev Europas skällko
Min farmor var hälsosyster och gjorde hembesök i familjer. Då hon inledde sin yrkesbana pågick ännu brinnande världskrig. Själv var hon nybliven änka med tre barn och hennes jobb var en del av det stöd vår spirande familjepolitik ville erbjuda alla dem som lidit nöd.
Jag minns hur farmor berättade om sitt obehag inför hembesöken på den tiden. Det hände att det skymtade en vuxen man i hushållet som av en eller annan orsak inte borde finnas där mitt på dagen, och inte ville hon ju inkräkta på hustruns lycka, än mindre anmäla den.
Så låg landet då, med öppna sår och sargade familjer och samtidigt en ung välfärdsstat som bidrog till efterkrigstidens explosiva framtidstro. Finländarna födde i återföreningens rus 1945-49 de stora åldersklasserna, en demografisk raritet just för att de var så stora och så tydligt tidsmässigt avgränsade.
Men snabba omställningar är knepiga att handskas med. Vår stora åldersklass blev till ett samhällsbarn med specialbehov. En välsignelse, men också en utmaning. En begåvad och fantasifull generation som krävde extra resurser var den än dök upp, i skolorna, senare i arbetslivet och nu på våra åldringshem.
1940-talet var inte heller någon familjelivets guldålder. Då Finland nyligen för första gången deltog i den stora SHARE undersökningen kring åldrande i Europa, handlade en fråga om relationerna till de egna föräldrarna i barndomen. Över 50-åriga finländare har haft sämre relationer till både mamma och pappa än vad till exempel svenskarna och esterna haft.
Barn och föräldrar mår i dag betydligt bättre än då. Krigets trauman har bleknat, servicen utvecklats, vi räknas till de lyckligaste, mest välmående länderna. Ändå har just Finland nu på 2010-talet genomfört ett demografiskt solo i och med att antalet barn sjunkit rekordsnabbt. Kanske beror det på 1990-talets kris som lever vidare i ungas otrygghet. Kanske är det förlängda studietider eller ett hårdnande värdeklimat, där lönearbete och karriär går före allt annat i livet.
Oberoende av orsakerna tvingas vi nu anpassa oss till följderna. De representerar helt säkert en enorm utmaning – kanske också en välsignelse, ifall vi lyckas hantera dem.
Vår baby boom var ovanligt stor och snabb, så även vår baby bust. Alla som hör till de stora åldersklasserna har nu snart fyllt 70 och de yngsta åldersklasserna är mindre än någonsin tidigare.
Finland har i ett slag blivit Europas Japan, konstaterade senast tidskriften Politico. Man avser då landet som leder utvecklingen mot en allt mer åldrande befolkning. I Politicos analys lär jag mig ett nytt engelskt uttryck, bellwether, vilket betyder baggen med bjällran. Med andra ord är vi Europas nya skällko.
Men vad säger skällkon själv? Inser hon vart hon är på väg och hur hon egentligen mår?
Vi behöver akut en demografisk helhetssyn, ett befolkningspolitiskt nytänk. Får se om något sådant dyker upp i det kommande regeringsprogrammet.