Stoppminkropp
Julia är fem, går på dagis i Stockholm och firar sommarlov i Tenala. När kusinerna tumlar runt på golvet i vardagsrummet hör jag henne skrika av spänning och förtjusning. Sedan säger hon plötsligt, klart och tydligt, stoppminkropp!
Först tror jag att hon talar högt till sig själv. Att hon säger sakta i backarna, ta det lugnt min kropp. Lite som i i TV-serien Westworld där de människoliknande robotarna kunde stängas av med uppmaningen ”freeze all motor functions”, men riktat till en själv.
Sedan förstår jag att hon använder uttrycket som ett tecken på att leken gått för långt och inte längre känns bra. Stopp, det är min kropp.
Var har hon lärt sig det, frågar jag, imponerad och rörd, av storebror som är 13.
-Å, alla småbarn säger det hela tiden, menar han.
På nätet lär jag mig att låtskrivaren och musikern Magnus Jonsson skrev sången för ett drygt år sedan. En bejakande och glad sång med rader som
”Jag pussas när jag själv vill
Jag pussas inte för att du säger till
Jag säger stopp när någon vill röra min kropp
Jag säger stopp den är min inte din.”
Rädda barnen och andra organisationer har handböcker om hur barns kroppsliga integritet kan stärkas. På Befolkningsförbundet har vi också utarbetat material, tillgängligt även på svenska av Susanne Ingman-Friberg, kring åldersenlig kroppsfostran och hur vuxna kan tala om kropp, sex och känslor med barn i olika åldrar.
Men Sverige har nått längre. Sången Stopp min kropp har snabbt spridit sig i förskolorna runtom i landet. En hel ny generation har getts en benämning för den ofta så suddiga gråzon där lek och smek övergår i obehag. Dessutom ger uttrycket hela kulturen ett nytt verktyg. Ett trafimärke för mänsklig samvaro. Stopp min kropp handlar ju om att respektera varandra. Om kontaktytorna mellan den som säger och de som lyssnar – både den som berör på fel sätt och de som kan vara närvarande då det sker.
Min väninna har en mild och klok pojke som är storvuxen och sportig men inte vill slåss. En gång hämtade hon honom från dagis och såg honom ligga under tre andra pojkar. De hade hoppat på honom och boxades. Pojken låg och tittade bönande mot dagispersonalen. -Kämpa emot! uppmande de honom ivrigt.
Med hjälp av stoppminkropp! hade åtminstone personalen, kanske även pojkarna i slagsmålet, genast tvingats uppfatta situationen, tydligare förstå det övergrepp som pojkens mamma genast insåg att pågick.
Jag försöker också föreställa mig Julia och hennes generation i vuxenlivet. Hon växer upp i en kultur som bejakar medvetenhet och integritet. Kan stopp min kropp utvidgas? Kommer hon att viska det för sig själv i mötesrummet när chefen presenterar hennes idéer som om de var hans egna, för att sedan ta mod till sig och begära ordet? Kommer frasen att värna henne i situationer där hon själv överstimulerats och håller på att göra något hon innerst inne vet att hon inte borde?
Likt en skyddsängel från metoo-eran.