Ok 2020-talet
Vi snubblar in i ett nytt år, nytt årtionde, där en av de tydligaste trenderna är en växande spänning mellan människor av olika generationer.
Det är lätt att redan nu se likheter mellan 1920- och 2020-talena: bräckliga demokratier och ungas oro inför framtiden, parat med lättsinnigt festande. Den globala, miljardtals gånger spelade megahiten 2019, Senorita, hade som bekant refrängen ooh lalala, it’s true lalala.
Paralleller skönjs, men samtidigt har en enorm förändring skett i befolkningens struktur. I början av 1900-talet var de flesta människor barn, ungdomar och unga vuxna. Nu är de flesta i stället i betryggande medelålder, eller ännu äldre. Och demografin formar demokratin. I den unga republiken Finland kunde de som var mellan 20 och 40 år gamla lita på att deras röst var framtidens: över hälften av den vuxna befolkningen representerades av deras generation. Efter dem växte ännu större åldersklasser upp.
I dag, inför 2020-talet, är 20- och 30-åringarna bara en tredjedel av de röstberättigade. Och årskullarna efter dem är ännu mindre. Det betyder att hur de unga än gör saknar det betydelse då det är rösternas eller konsumenternas antal som räknas.
Så det kan hetta till mellan de äldre, i synnerhet de stora årskullarna som föddes efter andra världskriget, baby boomers, och millenialerna, de som i dag är mellan tjugo och fyrtio år gamla. De som omformade världen på 1960-talet kan tycka att ungdomarna i dag är aningen ömskinnade, försiktiga och konventionella (oohh lalala). Millenialerna kan för sin del tycka att de äldre hade det lätt, fick allt de kunde önska sig och mer därtill, och nu bromsar utvecklingen.
Uttycket ok boomer, en mem som snabbt spridit sig det senaste året, beskriver millenialernas frustration. Det är dessutom ett diffust, oanalytiskt och enerverande uttryck, vilket givetvis är meningen.
När Stor-Britannien röstade för några veckor sedan vägde ålder tyngre än samhällsklass. Med varje tio år i ålder ökade sannolikheten att rösta på de konservativa med nio procent. De flesta yngre stödde labour, de flesta äldre de konservativa. Gränsen då majoriteten slutade stöda labour gick vid 39 år, det vill säga exakt vid millenialerna.
Samma trend märks i USA, där millenialerna är de allra mest liberala. De flesta av dem stöder demokraterna, bland kvinnorna talar vi om hela 70 procent.
De flesta yngre republikaner godkänner samkönade äktenskap, uppskattar god diplomati för att åstadkomma fred, och vill se striktare miljölagar. De flesta äldre republikaner tycker, liksom president Trump, motsatsen.
Hoppingivande ifall befolkningens struktur såg ut som på 1920-talet, men det gör den alltså inte. Politiken drivs av dem som har kortast tid kvar här på jorden. Ok boomers, säger de yngre: ni har fel, men vår åsikt väger lätt.
Borde vi sänka åldern för rösträtten? Ge större vikt åt de ungas röster? Ha ungdomsombudsmän? Här kommer ett nytt årtionde, där ålder betyder mera än klass.