Skräddaren och guldsmeden
Såren i vår sociala väv är långt ifrån de värsta, men svider som små stickor.
– Nej, hon är inte här.
– Har hon lunchpaus?
– Nej.
– Men vet du när hon kommer på jobbet igen?
– Ja. Hon kommer inte alls.
Permitterad. Pandemin.
Det finns ett känsloregister för coronans förödelse, från smärta och förtvivlan till stingslighet. Jag står i ett av Helsingfors små köpcentrum och skäms över hur min egen besvikelse nu tävlar i styrka med oron över skräddarens arbetslöshet. På vårvintern planerade vi lunch. Jag var nyfiken på hur hon blivit så skicklig, varför märkesboutiquerna på andra sidan Alexandersgatan alla anlitade just henne för att sömma och fålla. Hur en så späd och tyst figur utstrålade absolut auktoritet. Nu blir det aldrig av.
Såren i vår sociala väv är långt ifrån de värsta, men svider som små stickor. Just i dag ondgör sig stadens borgmästare över att barer och restauranger måste stänga tidigare, det skadar företagsamheten. På barerna trängs man och skrattas det. Ingen bär munskydd. Allt emellanåt gnider kunderna och servitörerna pliktskyldigt desinficeringsmedel mot handflatorna, små flaskor finns överallt. Hygienteater, som sociologen Zeynep Tüfekçi kallar det. Desinficering hjälper exakt noll om den du talar med smittar via luften men det spelar ingen roll. Finländarna lyder manus och följer rekommendationer, trots att de just nu är så virriga att ingen vet vad som gäller och var, med undantag för handhygienen.
Barerna håller öppet, trots att de räknas till de största riskfaktorerna. Samtidigt distansarbetar alla som kan. Centrum är dagtid nästan lika öde som flygplatserna, restaurangerna och affärerna har just inga kunder och permitterar. Jag undrar hur det skulle bli ifall vi fyllde stadens små utrymmen igen, med munskydd och ventilation, men stängde de ställen där en massa främlingar trängs intimt inomhus. Kunde det inte stärka både ekonomin och mångas vardag? För det är ju ingen äldre, överviktig eller astmasjuk som vågar gå på bar i dag.
Efter en ensam lunch vandrar jag mot guldsmeden, och henne lyckas jag träffa. En annan hantverkare jag inte kan sluta beundra, lika skicklig som stilsäker. Armbandet hon reparerat är färdigt och vi småpratar. Jag drar mig för att fråga hur det går men svaret är ett brett leende: bättre än någonsin! Hon ger ett exempel: paret som planerat att fira sin bröllopsdag utomlands, med en lyxig ny ring från Tiffanys. Eftersom de inte kunde resa hittade de ett inhemskt alternativ. Kunde diamanten göras lite större än i modellen, kunde den vara champagnefärgad? När smycket var färdigt tyckte de att ringen var den vackraste de sett, och givetvis unik.
Ytterligare några känslor från coronaåret: upprymd förvåning. Våra möjligheter och val, både som konsumenter och medmänniskor, rinner nu i andra fåror. Då Tiffanys byts ut mot guldsmeden från Helsingfors kanske även skräddaren snart får nya uppdrag.