En baby under pandemin?
“Jag är 31 år gammal och gift sedan ett år. Liksom alla andra har vi det svårt ekonomiskt. Jag har oroats över hur min syster, som har sänkt immunförsvar, ska klara sig och över mina föräldrar. Jag har börjat tänka på hur jag klarar av stress och det har fått mig att inse att jag inte vill ha egna barn.”
Så berättar en kvinna om koronavåren. Medan journalisten Elena Sheppard reflekterar över sin motsatta reaktion i Vogue:
”När pandemin bröt ut var jag en 32-årig frilansare. Jag hade tänkt jobba heltid några år, få igång karriären, och sedan göra ett barn. … Pandemin omintetgjorde den planen och allt hopp om stabilitet. Sedan insjuknade vänner och människor jag kände dog, allt blev skrämmande och mycket verkligt. Något förändrades i mig under dessa stunder av osäkerhet och rädsla. Jag tänkte på vad jag skulle önska ifall jag hittade mig själv i en sjukhusbädd med respirator. Jag tänkte på barn.”
Farsoter har alltid påverkat fruktsamheten. Under tidigare sekel var det i synnerhet barnen och unga vuxna som dog, så att fruktsamheten störtdök, för att sedan skarpt återhämta sig. Men Covid-19-viruset är inte värst för barnfamiljer. Våra livslopp är också numera annorlunda: de flesta får ett eller två barn som föds ganska sent i livet. Vad det nnebär för barnskaffning och befolkningsutveckling är därför en knepig fråga – inte lika synlig och dramatisk som dödstalen, men på sikt kanske minst lika betydande.
I de länder som drabbats värst av pandemin antas födelsetalen rasa. Färsk forskning visar att många av dem som tidigare planerat få barn nu inte vågar, eller inte längre vill. Den största orsaken är ekonomisk osäkerhet. Också de ökade problemen hemma, från utmaningen att klara av allt avlönat och oavlönat arbete inom fyra väggar till familjevåld, påverkar alla och i synnerhet kvinnor. Samhällets ojämlikheter avspeglas i skrotade babydrömmar. Till exempel är de som nu ger upp tanken på barn i USA oftare barnlösa, med låga inkomster, och från etniska och sexuella minoriteter. Pandemin avbröt även fruktsamhetsbehandlingar och adoptioner för många.
Men det finns en motström, i så gott som varje forskning jag läser. Vissa har ändrat sig så att de nu vill ha barn. De säger att det handlar om en önskan om förändring, och längtan efter något positivt. Det kan också handla om det ”nya normala” i egna målsättningar. Som Sheppard förklarar: ”Förut ville jag först uppnå ett sken av att ha ’fått allt’. Men inför utsikten att inte få något alls, tänkte jag om.”
Den norske demografen Aarnstein Aassve har visat hur social tillit påverkar: i regioner där människor litar på varandra föds även flera barn. Den nya osäkerheten skapar nya vinnare och förlorare, även vad gäller föräldraskap, betonar Aassve. Förtroende, stöd och framtidstro kan bli viktigare än vi insett för pandemitidens barn, börjandes med vem som får dem.