Det vackra 2020
Då visarna skulle ställas om till vintertid spreds vitsen: varför flytta dem, vem vill ha en enda timme mer av 2020? Jag håller med. Själv har jag aldrig varit så olycklig och sårbar. Aldrig upplevt så många uppsägningar bland mina närmaste. Aldrig känt min grundmurade tillit att Det Nog Ordnar Sig vittra så snabbt. Och då har mina kära inte insjuknat, jag lever i ett av de länder som lyckats bäst med pandemihanteringen, och viruset är trots allt av det mildare slaget…
Nu när nyåret närmar sig brukar media fyllas av översikter och bokslut, men i ett program undviker BBC den traditionen genom att i stället låta experterna minnas något annat, valbart, lyckligare år.
Jag förstår dem och jag vill också glömma. Men samtidigt fanns ju de magiska stunderna, än mer skimrande mot en mörk bakgrund. Så jag väljer att för egen del minnas det oväntade och vackra här, slumpmässigt, medan jag räknar timmarna till nyåret.
Blåsipporna och gullvivorna om våren i en trädgård du inte längre lämnar.
Stunden då den första koronapatienten tillfriskande. I videon från sjukhuset där min bekant jobbar ses konvalescenten på skakiga ben gå att omfamna sin familj mellan rader av hurrande vårdpersonal.
Alla de forskare och journalister som likt ett massivt fiskstim, spontant och globalt, satt ett tydligare mål än de flesta politiker klarade av – vinna över viruset – och sedan gick in för att göra sitt bästa och stöda varandra, dygnet runt.
Sommaren då huvudstadens hjärta återuppfanns. Salutorget fylldes av små stolar och bord, bullar och ballader, cocktails och gourmetpizzor. En urban vänlighet och mjukhet som kändes nästan naturlig för Östersjöns pärla (tills det blev höst och allt packades undan).
Att kunna hålla jobbmöten i solen utan att det känns frivolt (tills solen försvann).
Morgonen då en kollega ringer: det här är ännu hemligt, men en bekants hustrus väninna jobbar med ett vaccin! Som ser ut att fungera bättre än någon hade vågat hoppas!
Grannskapets tonåringar. Hur de satt i timmar ute på trottoaren då man inte skulle träffas inne, lydigt med minst 1,5 meter emellan sig. Hur de växer in i en förändrad värld som om den inte kunde ha varit annorlunda, lite undrande men fortfarande med förtröstan.
Skogen vid Tenalaviken på senhösten. Hur mossan och graniten lyser även den kortaste, gråaste dag. Att frostnupna trattkantareller klirrar lätt som porslin då de plockas.
Skräddaren jag skrev om i en tidigare kolumn, hon som blev arbetslös då kunderna försvann från centrum. Det visar sig att hon snabbt fick ett nytt och bättre avlönat jobb, om än sömmarna byttes till koder.
Till sist, väninnan som textar Leonard Cohens rader: There is a crack, a crack in everything /
that's how the light gets in.