Slutet för den svenska modellen
Det sägs att inga andra språk har en motsvarighet till svenskans lagom och jag undrar om det inte sammanfattar hur det kom sig att den svenska modellen kraschade 2020. Jag växte upp med en finlandssvensk hängiven och blygsam beundran för Sverige, landet med kungligheter och kokosbollar och inflyttare, världens finaste barnkultur, jämlikhetens och socialdemokratins flaggskepp. Mycket där handlar om att våga tänka mjukt, våga lyssna, skapa trygghet. Bygga stegvis, avstämma – ett ord jag inte heller vet motsvarigheten till på något annat språk? -- med alla parter, tala och komma överens och se till att alla tänker lika.
Men lagom räcker inte i kris. Lagom håller inte stånd mot ett lynnigt virus. Lineära processer räcker inte mot eskalerande smittspridning.
Den svenska pandemihanteringen upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som slutet för den svenska modellen. Det som mest förundrar mig är de ord upplevelsen inlindas i. Så känsloladdat, men endast med trevliga och försiktiga känslor. Det talas om trygghet, stress, oro, att något känns illa. Det talas inte om förtvivlan, sorg, smärta, ilska. Den mjäkiga känslorepertoaren kombineras med iskallt myndighetsspråk och en nationell arrogans utan like.
Besökare från resten av världen dokumenterar känslan av overklighet: svenskarna lever som om viruset inte angick dem och är stolta över det.
Det borde skrivas en ny 1984 om språkbruket och vad det tyder på. Det sällsamma rikssvenska sättet att tala känslor, men bara lagom känslor:
Den andra december berättar Expressen att man närmar sig 7000 döda med 174 nya dödsfall in till Folkhälsomyndigheten. ölverlöäkare kommenterar: ”VI är ju ny i fas två av det här och det ger tråkiga vibbar inför julen.”
Tvåhundra människor dog, vårdade av överbelastad och utmattad sjukvårdspersonal, oich det ger tråkiga vibbar.
När masker nu rekommenderas för skolornas personal görs det för att de stressade. …
Visst, finländska och andra myndigheter lyckas också bli ”överraskade” varje gång Covid-19 beter sig exakt likadant hos oss som det gjorde några månader tidigare utomlands. Men åtminstone döljer vi inte vår förvirring och våra döda. Det är för jävligt, vi sörjer, vi talar om det och vi gör vårt bästa.
Vem uttrycker solidaritet med de överarbetade sjukvårdarna, vem försöker minnas alla dem som nu dör då det bevisligen kunde ha undvikits, vem demonstrerar mot myndigheternas upprepade misstag? Säkert gör några gör det, men det förmedlas inte via svensk eller finsk media.