Skillnad på folk och folk
I mitt hushåll just nu finns två som lider under en deadline – dottern skriver sin kandidatavhandling, jag en befolkningspolitisk utredning. Våra datorer och skärmar fyller ett stort bord vi just inte lämnar. Ytterligare skönjs två som kokar morgonkaffe och kvällste samt berättar nyheter från Världen Utanför. Emellanåt är vi i Tenala där mina föräldrar, bosatta i trakten sedan pandemin bröt ut, lärt sig att fylla på snaskskåpet ofta. Uppmuntrande samtal kommer från moster i New York och syster i Stockholm.
En kväll muttrar jag något om att definitionen på befolkning –de fast bosatta i Finland – inte direkt hänger ihop med någon särskild rättighet eller plikt. Till exempel folkpensionsanstaltens förmåner har undantag som gör att deras kundkrets inte är helt densamma. Och rösträtten gäller givetvis alla medborgare oavsett var de bor.
Dottern stirrar på mig.
-Men jag hör till Finlands befolkning!
-Nej, det gör du inte. Du studerar utomlands.
-Men jag är finländare! Och dessutom är jag ju här, nu när England är i lockdown.
Det hjälps inte: det finns folk som räknas till befolkningen, och annat folk. Vår officiella definition är långt – kanske allt längre – från dagens rörliga verklighet. Glappet mellan folk och folk gäller på både nationell och kommunal nivå. Av vårt hushåll i stan hör tre fjärdedelar till befolkningen. Av släktens hushåll på landet hör två tredjedelar till befolkningen och runda noll procent till Raseborgs kommun.
Vi börjar tala om hur en administrativ gräns också är emotionell. Är det något som kunde medges och uppmjukas? Kunde myndighetsinfot om upphörd sjukvård delges på ett annat sätt, kanske med ett bredare infopaket: ”Hej! Vi märker att du flyttat utomlands. Det här gäller inte längre (sjukvård) men detta gäller (röstning, arbetspension…). Så här gör du om du har arbete både i Finland och utomlands … Vi hoppas du trivs och du är alltid välkommen tillbaka!”
Också i krasst ekonomiska och demografiska termer behöver vi alla dem som upplever sig höra hemma här, på sätt eller annat. Det gäller inte minst landsbygden: i fler än 60 kommuner finns det fler fritidsbostäder än åretruntbostäder (!). Ändå räknas ”utomsocknes” inte till kommunen.
Känslobanden till ett land, dess språk, en stad eller en vik kunde bekräftas och stödas på olika sätt. Estland beviljar digitalt medborgarskap till alla som vill. I Frankrike betalar du skatt beroende på var du verkligen lever olika tider av året. I Danmark finns kommuner som ger semesterfirarna ett särskilt kommunalt medborgarskap.
Det sägs att befolkningspolitiken ska stöda människors välbefinnande. Till det behövs en syn på befolkningen som är öppnare, mjukare och mera dynamisk än den nuvarande.