Kris i befolkningsfrågan?
”Det här är något jag tydligen får upprepa varje vår: Finland har igen utsetts till det lyckligaste landet i världen”, ler BBCs nyhetsankare.
Med den guldmedaljen är det knepigt att förklara varför fruktsamheten i Finland rasade under hela 2010-talet. Sedan 2016 har vi haft fler dödsfall än födslar. Befolkningen hade därmed minskat utan invandring, vilken i sin tur förblivit blygsam. Utvandringen ökade, bland annat för att många inte lyckades hitta ett lämpligt jobb i efterdyningarna av den ekonomiska krisen.
Då jag sammanställde nordisk statistik från grannländerna för den befolkningspolitiska utredningen slogs jag av hur lamt och långsamt Finland tedde sig förra decenniet. Det gällde befolkningens åldersstruktur men också dess kapacitet. Ett åldrande samhälle betyder ju att vi måste satsa på mänskligt kapital, kvalitet över kvantitet. Men utbildningsnivån i Finland har stampat på stället. I livslängd ligger vi numera jämt med de andra nordiska länderna, men antalet år med god hälsa är fortfarande betydligt färre. Andelen sysselsatta var lägst hos oss. Det gäller inte minst antalet sysselsatta pensionärer: 11 procent av 65-74-åringarna är sysselsatta i Finland jämfört med 18 i Sverige och hela 35 procent på Island.
Är Finland längre ett nordiskt land? undrade en färsk rapport från finansministeriet. Exakt samma fråga ställde mig själv under de sena kvällarna med utredningens exceltabeller. Norges och Sveriges befolkning växte med kring en procent årligen förra decenniet, Finlands med 0,3 procent. Fortsätter trenderna krymper Finlands befolkning snart. Kommer vår framtida befolkningsutveckling faktiskt att likna Öst- och Centraleuropas snarare än Nordens?
Inte nödvändigtvis. Utredningen fick det optimistiska namnet Ökande fruktsamhet och förlängd livslängd. Det avspeglar både situationen just nu och en möjlig målsättning. Ifall regeringen nu drar upp nya befolkningspolitiska riktlinjer, kan dessa få skjuts av pandemiårets momentum. Dödligheten steg inte märkbart i Finland. Nettoinvandringen nådde rekordnivå för 2000-talet, eftersom vi framstod som ett tryggt och fungerande land. Till och med de äldre fortsatte längre än väntat i arbetslivet.
Under 2020 ökade fruktsamheten försiktigt. Det var att vänta efter en så lång nedgång. Men nu vet vi att koronavåren 2020 innebar ett fortsatt uppsving i barnskaffning.
Nio månader efter koronavåren föds kring fyra procent fler barn än samma tid förra året och nio procent mera än för två år sedan.
Det är igen snudd på guldmedalj för Europa, där pandemin kapat både livslängd och fruktsamhet. Nu ringer utländsk media för att fråga hur vi lyckats så väl. Kanske inte slutet på krisen, men välkommen omväxling i befolkningsfrågan.