Inte, inte
Vid Kungsträdgården har Riksbankens Jubileumsfond sitt nya högkvarter som jag lätt avvaktande besöker efter pandemipausen. Stockholmarnas svala skönhet och säkerhet möter fortfarande finländarens ovana att se främmande i ögonen. Och finlandssvensken bär givetvis på sitt alldeles egna evighetskomplex, där njutningen höra alla andra tala ditt språk blandas med oron att få svar på engelska (eller än värre, kommentarer om hur lätt det är att förstå finska).
Jubileumsfonden andas lyx och vördnad för vetenskapen. Mötesbordet pryds av en serie läckert färgade små häften, den senaste årsboxen som tillägnats orden. Jag läser om språkets ”klimatförändring” mot allt muntligare uttrycksformer, om hur emojien digitaliserat kroppspråket. Ingen brist på idéer och resurser här, inte.
Med förvåning lär jag mig att föregående talspråkliga mening är en språklig raritet. I det andgröna häftet Icke-orden skriver professor Henrik Rosenkvist om negationer, de små orden med stor betydelse, liksom ej, icke, inte, aldrig, eller ingalunda.
’Ingen – inte’ nekar två gånger utan att betydelsen ändras. Två stycken minus blir inte plus, som i matematiken, utan betonar ytterligare vad som inte är. Dubbla negationer har vi förstås alla skarpt varnats för i grundskolan. ”Jag ska inte aldrig förlåta dig” är två negationer och därmed grammatikaliskt fel. Men Rosenkvist finner levande negationsharmoni i vissa svenska dialekter. ”Han fick inte ändå inga straff”, kan ju nylänningen säga. Forskarna beklagar att dylikt språkgods så ofta rensats bort av klåfingriga språkvårdare att de historiska linjerna blir svåra att skönja.
För det är väldigt ovanligt att både kunna inleda och avsluta med samma negation (”int ska vi gå dit, int”). I vissa svenska dialekter är tillägget ändå såpass vanligt att det nästan sker automatiskt, med ’inte’ förkortat till en enda vokal. Häftets österbottniska exempel är ”Ja hede veit it ja i” (ja, det vet inte jag). I Hälsingland lär skolbarn spontant ofta skriva ett ’e’ i slutet av en sats med ’inte’.
Glimtar av språkforskarnas stridsgravar anas. Några har antagit att det sista ’i’:et är ett förkortat ’inte’ men icke så, negerar Rosenkvist, med ett sofistikerat resonemang jag inte vågar gå vilse i här. Han hävdar att vi inte vet hur denna specialitet uppstått. Det verkar ha dessutom ha skett två skilda gånger inom svenskan.
Och det dialektala ’inte-inte’ är otroligt sällsynt. Det enda icke-svenska kända exemplet i hela världen är från Oceanien, där ett austronesiskt språk som talas av endast dryga 2000 människor uppvisar något liknande. Vi står därmed inför ett ”genuint och outforskat dialektmysterium”!
Årsboxen om orden visar hur vetenskaplig nyfikenhet överbrygger språkliga, och därigenom också sociala, hierarkier. För en östsvensk i Stockholms centrum känns det tröstande, och rätt.