Vi slåss mot viruset
Leïla Slimanis roman Le pays des autres beskriver äktenskapet mellan en elsassiska och en marockan på 1950-talet. Hustrun kvävs av snäva könsroller, mannen kan skämmas för att ha svikit sitt land genom att älska henne. Men i en stark scen mot slutet finner paret varandra medan de bevittnar de allt blodigare striderna mellan nationalister och franska lojalister:
”I den stunden var de inte i motsatta läger… Nej, i den stunden tillhörde båda ett läger som inte fanns, ett märkvärdigt läger där förlåtelse för våldet och medlidande med både mördarna och de mördade blandades i lika hög grad.”
Finland är inte i krig, dock i den största krisen på årtionden som nu nått sin hittills värsta fas. Över 1600 döda. Sjukvårdens kapacitet är inte hotad, utan överskriden: 700 koronapatienter vårdas i skrivande stund, ett nytt sjukhus har öppnats, väntetiderna för vanliga skador sägs kunna bli 60 timmar. Testandet och spårningen har kollapsat, den nationella och lokala koronapolitiken är ett virrvarr. Experterna tycker olika, politikerna tycker inför valet alltmera olika de med.
Några säger att den nyaste varianten bör få svepa genom befolkningen, att det värsta snart är över, att nya restriktioner gör mera skada än nytta. Andra säger att vi borde värna liv och hälsa enligt smittskyddslagen, att både de mentala och ekonomiska kostnaderna av ”lev och låt insjukna” tänket blir högre än av skyddsåtgärderna.
Dessa två läger kan i dag kallas Great Barrington Declaration -linjen och världshälsoorganisationen WHOs linje. Aningen speciellt är att Finlands folkhälsomyndighet THL och våra dagstidningars ledarskribenter för tillfället verkar sympatiserar med GBD, inte WHO. Men jag tar här inte ställning till argumenten, utan hur de framförs.
Av alla dem som har åsikter om pandemihanteringen, och i synnerhet av media, skulle jag önska följande tre egenskaper: följ upp, polarisera inte, och ha medlidande.
Att följa upp innebär att våga faktchecka både nuet och bakåt i tiden: vem som förutspådde vad, vilka åtgärder som gjordes och inte gjordes, vilka följder besluten fick. Ty ingen är allvetande och fri från personliga ambitioner och grupptryck: inte du, inte jag, inte regeringen, och inte ens THL. Krishanteringens a och o är som känt att lära sig av misstag. Därmed är efterklokhetens tid just nu. Om vi inte reder ut och tar ansvar för besluten hösten 2021, lär vi oss inget inför våren 2022.
För att undvika polarisering borde vi minnas att vi inte slåss mot varandra, utan mot de skador viruset orsakar. Vilken pandemipolitiken än är, fortsätter dessutom de flesta nordbor använda sunt förnuft och följa rekommendationer. Stöd dem, inte dagsdebatterna där enskilda praktiska åtgärder politiseras in absurdum.
Till sist, låt oss odla vår medmänsklighet. Oberoende av vem som har rätt, lider och dör det människor just nu. Stanna upp, skriv om dem, minns dem. Våga höra till det märkvärdiga lägret, där förlåtelse och medlidande dominerar.