Hjärna hjärta hand
En gång såg jag invid porten till en lekpark en pappa försjunken i sin mobil. Bredvid honom på bänken satt en pojke i lotusställning med slutna ögon och koncentrerad uppsyn. Pappan måste ha märkt mina höjda ögonbryn för han tittade irriterat upp:
– Det är inte alls som det ser ut! Jag skulle helst gå in i parken. Men min son lärde sig meditera i skolan och det är det enda han vill göra numera.
Spaltkollegan Fritjof Sahlströms senaste kolumn handlade om hur framtidens skola borde hantera psykisk hälsa. Kan det vara så att ”den roll som språk, matematik och naturvetenskaper haft under 1900-talet nu kommer att tas av undervisning som uttalat stöder självkänsla och tillräcklighet”, frågade den.
Head hand heart: The Struggle for Dignity and Status in the 21st Century är den brittiska journalisten David Goodharts senaste bok och tangerar samma utmaning. Vi beundrar och belönar allt mera yrken som betonar ’huvudet’, är hans övergripande tes, på bekostnad av ’hand’ och ’hjärta’.
Det är förstås ingen nyhet att den som kan räkna åtnjuter högre social status än den som kan reparera, eller att börsmäklare förtjänar mera än barnmorskor. Men Goodhart visar hur västvärldens och i synnerhet det engelskspråkiga ländernas allt starkare satsning på just en viss slags utbildning – trots alla dess fantastiska vinningar – samtidigt kan begränsa vår människosyn. Att doktorera i Cambridge tolkas ofta som att någon har ”lyckats”, men inte att bli hantverkare i sin hemby. Att vara smart kodas som bättre än att vara god.
I synnerhet öppnar boken mina ögon för det omänskliga i att sätta unga att tävla genom betyg och examina. Hur man än vänder sig, är nästan hälften sämre än resten, och de flesta milalångt från den globala toppen. Komikern Garrison Keillors mytiska hemkommun, där ”alla barn var över genomsnittet”, är just det: en myt. Intelligens och karriärer är per definition ojämnt fördelade. Om de görs till måttet på ett lyckat liv föder det, parat med utseendetrycket från social media, känslor av otillräcklighet. Goodhart vurmar i stället ofta för just det nordiska utbildningssystemet, med dess bredare värderingar och människosyn.
Givetvis är Goodharts indelning grovt förenklande. Hjärna, nervsystem, muskler och hormoner genomsyrar allt vi gör, och det finns flera kroppsdelar än tre. Psykisk hälsa handlar om att skräddarsy rätt balans mellan dessa.
Framtidens utbildningsmirakel är att stöda ork och insikt, visionerade Sahlström. Den utmaningen gäller minst lika mycket arbetslivet och det livslånga lärandet. Trygghet, nyfikenhet och en känsla av förundran sägs till exempel vara både tecken på mentalt välbefinnande, och en förutsättning för att lära sig nytt.
Var den mediterande pojken och hans skola före sin tid? Skulle pojkens pappa må bättre ifall han också lärt sig meditation och andra mentala tekniker sedan unga år – ifall känsloreglering och självkännedom var lika högt värderade som att kunna läsa, räkna och sporta?