Ukrainarna ibland oss
Det sägs att Ukraina före krigets utbrott hade 42 miljoner invånare, men det stämmer antagligen inte.
Under 1900-talet fördubblades Ukrainas befolkning, från 25 miljoner vid sekelskiftet till dryga 50 miljoner på 1990-talet. Tillväxtkurvan har djupa hack efter att första världskriget, 1920-talets inbördeskrig, och den av Stalin orkestrerade hungersnöden i början av 1930-talet skördat sina offer. Den förväntade livslängden sägs ha sjunkit till tio år för kvinnor och sju år för män år 1933. Och det var innan det andra världskriget, då fler ukrainare avled än någon annan nationalitet. På 1950-talet är invånarna kring 37 miljoner.
Sedan syns dock en tid av fred och demografisk stabilitet i en mjukt och starkt växande kurva. Snudd på 52 miljoner ukrainare kunde år 1991 uppleva hur Sovjet föll samman och landet blev självständigt. På 2000-talet parades marknadsekonomi och modernisering, urbanisering och utlandsresor. Nu gjorde fattigdom och ekonomiska svårigheter att den unga demokratin blev EU:s största arbetskraftsreserv.
Den enda folkräkningen som genomförts i ett självständigt Ukraina gjordes 2001 och uppgav 48 miljoner ukrainare. President Zelenskyj planerade men hann inte genomföra en ny census. I stället gjordes 2019 en digital uppskattning av olika register och förmåner, som landade på 37 miljoner. Det är långt från den återkommande siffran på 42 miljoner före nuvarande krig.
Befolkningen krympte för att färre barn föddes medan livslängden inte ökade särskilt snabbt, men framför allt eftersom så många emigrerade. Över 600 000 uppehållstillstånd i EU brukade årligen beviljas ukrainare, vilket är klart mest bland icke-EU länderna.
Situationen var inte enkel: byar avfolkades, hjärnflykten sved. År 2019 ansåg 55 procent av ukrainarna att emigrationen var landets största problem. Men den har också sina fördelar.
Ukrainarna har byggt hus i Krakow, vårdat åldringar i Milano, studerat i Budapest och plockat jordgubbar i Ingå. Penningströmmar från ukrainare utomlands sägs ha bidragit med över en tiondel av landets bruttonationalprodukt. De mänskliga strömmarna av kontakt, samarbete, tankeutbyte, förälskelser och vänskaper är ännu starkare.
I skrivande stund har två miljoner ukrainare flytt under två veckors tid. Det är hundra personer per minut. Inget liknande har setts i Europa sedan 1940-talet.
Men förra gången var Europas befolkning en annan. En liten tröst i katastrofen är hur många flyktingar som får hjälp och första husrum av familjemedlemmar och släktingar. Och bland alla som vill hjälpa, finns det överraskande många med direkta och indirekta band. Jag har åtminstone förvånats över hur många ukrainare mina bekanta visat sig känna. En kollega, en släktings sjukvårdare, en väninnas pappa, en skolkamrats hustru… Kanske våra vardagliga nätverk också har närt den enade reaktionen mot kriget och mot Putin som vi bevittnat, från vanliga medborgare till toppolitiker, från yttervänster till populistisk höger?
Ukraina är inte ännu med i EU, men ukrainarna är redan en del av EU:s befolkning.