Huj helvete
Väinö tar Aino i händerna, ser henne djupt i ögonen och sjunger en finsk folkvisa i smäktande e-moll, ”hade jag makt som jag har lust så tog jag dig till min egen”. Aino sitter i rullstol på vårdhemmet och har förlorat minnet, men sjunger med.
Scenen finns mot slutet av Susanna Helkes nya dokumentär Grymma tider – vårdarbetets sånger. Vi har följt med när Väinö och hans vän, även kallad Väinö, besöker sina hustrun på vårdhemmet i östra Finland, undrar hur det blir nu när den stora privata vårdkedjan bygger på paradplats i byn, och går på dans. Det är vardagligt, småskaligt, fult. Det är också välmående, demokratiskt, och livsbejakande.
Grymma tider fick både publikens och juryns pris på Docpoint i år och når biograferna just i dag, medan sjukvårdarna strejkar. Kusligt väl tajmat av ett sjuårigt projekt. Helke berättar flera olika historier: närvårdaren Tiina som fick problem efter att ha kritiserat förhållandena på sin tidigare arbetsplats, men nu arbetar för en liten stiftelse vars värderingar hon kan omfatta. Forskaren som ägnat sin karriär åt vårdarkvoterna. Telefoncentret som sköter hundratals åldringar på distans. I en oförglömlig scen introduceras en robot på ett äldreboende i Helsingfors. Maskinen ifråga (tänk R2D2) glider surrande omkring och vill prata eller jumpa. ”Hej” äger roboten. ”Huj helvete” säger åldringen och skämtar att han nog vill umgås med kvinnan som står bakom.
De olika inslagen vävs samman av en professionell, bister kör. Vårdares egna vittnesmål om stress och oegentligheter har tonsatts av Anna-Mari Kähärä. Texterna handlar om underbemanning, att skrämmas till tystnad, eller att inte hinna röra sig så snabbt i korridorerna som optimeringsprogrammet angett.
Filmen sägs vilja fånga motsättningen mellan vårdens etik och vinstens logik. Kan vi godkänna att åldringsvården ska bringa vinst åt aktieägare?
Dottern och hustrun i mig lyssnar med tårar och skratt, medan forskaren i mig funderar vad alternativen är. Hur vi än gör, kommer antalet finländare som fyllt 85 att öka drastiskt, från 170 000 idag till 300 000 år 2035. De flesta av dem är friska, men nästa alla kommer att behöva mycket vård på både distans, vårdhem och sjukhus under sina sista år. Samtidigt borde lönerna förbättras och fler anställas inom åldringsvården redan nu. Robotisering och invandring hjälper, men båda kostar, och ingendera kan förväntas lösa hela den utmanande ekvationen.
I dokumentären sjunger en grupp pensionärer trotsigt, ”vi är hållbarhetsunderskottet”. Men just den parodin känns malplacerad. Hållbarhetsunderskottet handlar inte om gamlingar, utan minst lika mycket om barn och unga, och i synnerhet om arbetande vuxna. Det bedömer förhållandet mellan offentliga utgifter och inkomster i relation till antalet arbetsföra. Underskottet är tyvärr inget elakt neoliberalt påhitt som försvinner efter att vi gett vårdarbetarna den uppskattning och de löner de förtjänar - tvärtom.
Under min befolkningspolitiska utredning för statsrådet påpekade professorerna i åldringsforskning upprepade gånger att frågan om hur åldringsvården ska finansieras måste diskuteras i grunden, att nya modeller torde behövas. Politikerna var inte särskilt pigga på detta eldfarliga tema. (I skrivande stund säger regeringen att inte ens sjukvårdarnas löner angår dem, vilket är ungefär lika logiskt som ifall jag som förälder skulle säga att min 16-årings hemkomsttider inte angår mig.) Rätten till en värdig ålderdom och vårdarnas välmående finns i kärnan av hela vårt samhällsskick, och den har krisat länge. De som har makt borde också ha lust att ta frågan till sin egen.