Städernas protest
Imperiets sönderfall
det sker i alla fall.
Höga bokstäver sprayade på en mur vid slutet av en lång räcka trappsteg.
En vit sparkdräkt med ODESSA 24.2.22 i blodrött, hängd mot en flagande husvägg.
En liten, handskriven lapp: Net vojne, nej till kriget. Tiotals, hundratals sådana lappar: net vojne. F__ Putin. I hissar, i skolelevers häften. På hus, bänkar, broar, gatustolpar. Net vojne. I blått och gult på en fallen trädstam: Net vojne.
Flera budskap är påhittiga och tryckta.
-Vad hände med Ryssland? -Hon sjönk.
Men de flesta är hemgjorda, spretiga, ibland nästan osynliga.
Denazifiera er själva!
Fred till Ukraina – frihet till Ryssland.
Bilderna når mig via den 37-åriga ryska journalisten Roman Super. Han hittas på Facebook och framför allt Telegram, ett av de få kvarvarande andningshålen i det sjunkande skeppet Ryssland. Första gången jag läste honom var i mars, då Putin med Stalintidens retorik ville rena landet från avskum och förrädare.
”Medan jag lyssnade till Putins tal satte jag på en tvätt men i stället för tvättmedel hade jag satt bröd i tvättmaskinen. Två limpor. En ljus och en svart.”
Ibland är det lilla en av de sannaste inkörsportarna till vad som sker. Jag kunde inte då förhålla mig till analytiker som diskuterade om det skulle bli kärnvapenkrig eller inte, men jag kunde se framför mig kläderna med uppblött bröd. Super varvar det personliga med det politiska, utvalda nyheter med symboliska medaljer till sanna patrioter. ”Ilya Andreev har sagt upp sig från sitt jobb som reporter vid första kanalen. Han är en äkta rysk hjälte”, lyder ett typiskt inlägg.
Tusentals ryssar sänder brev om sin livssituation till denna kanal och några av dem återges anonymt. Journalister i exil, lärare i provinsen, taxichauffören som berättar vad kunderna tycker. (Endast kring hälften var för kriget i den taxin, vilket är mycket lägre än vad som påstås, men sammanfaller med resultaten från en snillrik indirekt survey gjord av London School of Economics i mars.)
Till de nya inslagen hör också den politiska graffitin i tiotals städer runtom i Ryssland.
På bakrutan till en Ford: Vart är vi på väg?
På en 100-rubelssedel: Känns som 50. Nej till kriget. Putin är en mördare.
På en paketbil: MYCKET ILLA.
På en 1000 rubels sedel: Minns ni hur ni brukade ha planer för framtiden?
Städerna talar, efter att demonstrationer förbjudits och media kvävts. Som Roman Super säger, sammanställs dessa foton antagligen någon gång till en vacker bok. Men just nu ger de hopp för alla de ryssar som vill stoppa kriget. Ingen kan säga hur många miljoner de är, men de finns.
De ger också hopp till oss icke-ryssar med anknytning till språket och kulturen. Jag tänker på Brodskys essä om den sovjetiska blå linjen som målades i alla korridorer tills den genomlöpte imperiet. Nu ser jag inte just den linjen, men jag känner igen färgskalorna, trappuppgångarna. Varje slogan bär med sig en bit levande miljö. Ofta är den postsovjetiskt strykful eller bisarr, likt den enorma trappan som ledde till -- en mur. Detta är Ryssland just nu. Ett land få i väst vill tänka på, men ett land som också måste få ha en framtid. Det sker i alla fall, imperiets sönderfall, även om det tar sin tid. Fred i Ukraina, frihet åt Ryssland. I den ordningen, men båda två.
”När detta krig är över, kommer Europa inte längre att definieras av det andra världskrigets historia. Den europeiska historiens nästa era, när den än börjar, kommer att bli tiden efter kriget i Ukraina”, skriver Masha Gessen i The New Yorker. Också hon från Ryssland, med hjärtat på rätt ställe. När kriget är över, behöver vi dem.