Sju och en halv minut
-När slutar du skolan idag?
-27 minuter över två
-Alltså va?
-Egentligen 27 och en halv minut över två faktiskt
Så här ser vardagen ut för vissa skolbarn: lektioner som börjar och slutar på minuten. Timmarna kan räcka till exempel från 11:55 till 13:02. Lunchrasten kan börja åtta över. Själva måltiden ska sedan ta en kvart, så att alla årskurser ryms i salen. I vissa lågstadier kombineras en dylik tidspress dessutom med talförbud under måltiden, så att eleverna säkert ska hinna äta under utsatt tid och det inte riskerar att bli för stökigt.
Vi brukar tala om minuttidtabell som något stressigt och negativt, men icke så i skolvärlden. Citaten ovan är ur ett äkta samtal. I åtminstone ett finlandssvenskt högstadium räcker alltså inte ens minuterna inte till utan tiden uppmäts i halva minuter.
Avsikten är givetvis god och går ut på att kunna arbeta med pedagogiskt sett lämpligt långa lektioner. Eftersom det i någon ministeriekorridor bestämts att undervisningen måste räcka ett visst antal exakta timmar, har denna skola såvitt jag förstår löst ekvationen genom att definiera en normlektion till 67,5 minuter. Krydda talet med finländsk lydighet och protestantisk etik och tonåringarna diskuterar glatt hur deras vän i dag slutar 27,5 minuter över.
Vad tycker ni om det här, undrar jag försiktigt. Jag reagerar med förfäran men kanske är jag gammaldags? I min barndoms skolor saknade klockorna sekundvisare. Med åldern plågas jag alltmera av att allting i Finland ska börja på minuten och tidtabeller följas slaviskt. Jag lyssnar till eleverna och associerar fånigt till Askungen som lämnar balen 11:59:30, så det aldrig blir någon saga av den gryende romansen, eller till bernadotternas motto Med Sverige i tiden – borde vi slå till med bättre, Med oss i minuten? Men det kan ju snarare handla om egna nojor än en allmän tidsdiagnostik.
Dock rynkar även ungdomarna på ögonbrynen. -Det är jättekonstigt. De förklarar varför och sedan ska man inte ifrågasätta det. Fast det är som att, varför har de då alls hittat på klockan?
Tiden är en bristvara, ett privilegium och ett mysterium. En äldre bekant som haft många yrken och rest runt världen brukade sammanfatta sin livsvisdom i en enda mening: saker tar tid. Poeten Jorie Graham liknar i dikten To 2040 de minuter vi älskar, de fyllda minuterna, vid ”celler flytande genom en kropp av tid”. Tills något förfärligt hände i diktens dystopiska framtid och vi slutade kunna skilja en minut från en annan.
Redan Hattmakaren i Underlandet gjorde misstaget att förnärma Tiden genom att fördriva den. Nutidens digitalisering gör det ännu angelägnare att lära sig värna om och vårda sin tid. Den produktiva tiden av inlärning eller skapande, den som varken kommer och i synnerhet inte slutar på beställning. Men även den tråkiga, slöa tiden. Att spjälka sina dagar i minuter och sekunder känns som recept för stress och i värsta fall neurotiker eller diktatorer. Knappast främjar det de balanserade medborgare undervisningsplanen drömmer om?
Jag har tvekat att skriva den här kolumnen i åratal. Vi har otroligt fina och skickliga rektorer och lärare och jag vill inte kritisera någon enskild skola. Men så mycket också utanför skolorna illustrerar hur regler går före sunt förnuft och spontanitet, hur verktygen går före själva verksamheten. På universiteten uppgörs fullkomligt fiktiva undervisningsplaner – x antal timmar som ska deklareras så alla blir nöjda. Varför hitta på klockan om den bara gör allt komplicerat?
Ganska så ofarliga absurditeter är ändå absurda. Hur har vi gjort för att det ska bli på detta viset? Vad händer då vi förslavar och förringar tiden? Djävulen är i detaljerna, inte minst när det gäller vår fjärde dimension.