’De’ är vi
I närtåget frågar en spinkig mörklockig pojke på ukrainska: hur många hållplatser kvar? Läraren svarar på engelska som pojken inte förstår.
Ett helt helsingforsiskt högstadium har trängts in i vagnarna efter ett besök i centrum, i en salig blandning av skratt, svett, mobiler, ben och armar slängda över bänkar och varandra. Det finns de väldigt ljusa och de väldigt mörka, långa och korta, bärande navelsmycken eller hijabs.
-Tre hållplatser kvar, gestikulerar en kamrat till pojken, som nickar och snabbt återgår till spelet på sin telefon.
Det har uppstått en märkvärdig tudelning mellan vad man kunde kalla metrons och myndigheternas verklighet. I närtågen och metron frodas ett ungt, mångkulturellt, etniskt och religiöst brokigt Finland. Samtidigt odlar myndighets-Finland paneler, seminarier och vägkartor som funderar på huruvida ’vi’ borde få hit flera av ’dem’, och hur det i så fall skulle ske. Dessa produceras ofta av människor med en solid finländsk bakgrund.
Den mångkulturella verkligheten är den jag stöter på i närtåget. Barn och unga med somaliska, ryska, estniska, irakiska eller indiska föräldrar. Just i år allt fler ukrainska barn, då också våra skolor öppnat sina armar för flyktingarna.
Den etniska mångfalden ökar snabbt i synnerhet i huvudstadsregionen. År 2000 hade Helsingfors endast 4 500 invånare med utrikesfödda föräldrar, år 2020 var de 21 000. Ännu fler, kring 32 000 helsingforsare, har en förälder med inhemsk och en med utländsk bakgrund. Statistiken presenteras av forskaren Pasi Saukkonen i en fascinerande översikt i Helsingfors stads tidskrift Kvartti.
Invandringen har som vi vet också koncentrerats starkt till vissa stadsdelar, på ett enligt Saukkonen även internationellt sett ovanligt skevt sätt. Metron mot östra Helsingfors går numera till stadsdelar där de flesta unga barn har utomlandsfödda föräldrar: detta gäller för över 60 procent av 0-6-åriga barn i Gårdsbacka.
Det är nu som den första egentliga kullen av andra generationens invandrare i vårt land växer upp. De flesta av dem kommer inte nämnvärt att skilja sig från resten av sin generation utom just kulturellt, betonar Saukkonen, men vissa utmaningar är att vänta och satsningar behövs. Vi är i ett spännande och på många sätt berikande skede, dessutom med möjlighet att lära av andra länders misstag.
Glappet mellan metrons och myndigheternas verkligheter handlar om vem som når maktens korridorer, men framför allt om ålder och generationer. Det mångkulturella Finland sprids snabbast bland de unga och knappast alls bland de äldre. Dels för att immigranter oftast är unga vuxna, dels för att utrikesfödda får flera barn. I samma Gårdsbacka där de flesta unga barn har invandrarbakgrund har de äldre, 70 år fyllda invånarna nästan uteslutande en finsk- eller svenskspråkig bakgrund.
Det kanske belyser varför myndighets-Finland kan låta som på 1970-talet, utan flerkulturella familjer, internationella arbetsliv och globala karriärer. Själva ordet ’vägkarta’, så omtyckt på ministerierna, är något få millenialer någonsin använt sig av i riktiga livet.
Visst ska beslutsfattarna fundera på hur vi lockar hit flera människor. Det kunde ändå allra enklast ske genom att bättre bejaka och stöda de inflyttade som redan finns och deras nätverk. Vi har hög arbetslöshet bland immigranter, också de utbildade och språkkunniga, berättelserna om strul med familjeåterförening och uppehållstillstånd är otaliga. Internationaliseringen handlar inte längre handlar om ’oss’ och ’utlänningar’, utan om olika slags livsresor, flytt, och integration. De är här, vi är där, och det är många hållplatser kvar.