Hålls gift
Gift dig och hålls gift!, uppmanar en klatschig rubrik. Rådet riktas i synnerhet till kvinnor och ges av den unga brittiska journalisten Louise Perry. Perrys bok The case against the sexual revolution, som utkom i höstas, är en nydanande syntes av 1970-talsfeminism och 2000-tals evolutionspsykologi. Hon gläds över de enorma framsteg som gjorts då det gäller mänskliga och sexuella rättigheter, i synnerhet för kvinnor och olika minoriteter. Men hon utmanar djärvt den rådande synen där sex kommersialiserats och banaliserats. Till exempel vill de allra flesta helst av oss helst ha sex inom en meningsfull mänsklig relation. Det kallas numera att vara ”demisexuell” i sexualliberala kretsar -- som om en såpass utbredd och naturlig mänsklig tendens vore bara en i raden av ett otal lika möjliga.
Stabila parförhållanden passar de flesta, i synnerhet mammor och barn, betonar Perry. Monogami är inte längre en förtryckande institution, utan den form för samlevnad som de flesta önskar sig och samhället mår gott av. Visst har den nuvarande experimentella friheten sina poäng, men har vi möjligen förlorat mera än vi vunnit, undrar Perry provocerande. En lika ironisk som oväntad följd av den sexuella revolutionen är ju att människor har sex mindre ofta.
Perrys bok ligger i tiden med andra titlar som The end of love, Bad sex, och Rethinking sex. Men där de yngre våndas och söker, lever många i de äldre generationerna sälla tider. Aldrig tidigare har äktenskapen hållit så länge som nu. Under efterkrigstiden vigdes många par i unga år och flera av dem har nu nått hög ålder, fortfarande hand i hand. Mina egna föräldrar firar diamantbröllop i vår. Kommande generationer når knappast upp till samma, vi har gift oss senare och skiljt oss oftare.
Att ”gifta sig och hållas gift” är enligt en samstämmig forskning det bästa receptet för en lycklig och frisk ålderdom. Också i Finland mår de som haft ett långt äktenskap oftast bäst. Lättare sagt än gjort, givetvis: den rätta hittas inte alltid och hen kan också lämna dig. Att ungefär varannan av dem som skilt sig lär ångra skilsmässan är bara en av otaliga påminnelser om kärlekens ojämlikhet.
En uppenbar slutsats är ändå att parterapi borde göras tillgängligt för alla, inte bara dem som har små barn eller mycket pengar. För att hjälpa människor hitta vidare som par, eller må bättre efter en separation.
Finland har också sina intressanta särdrag, att döma av våra resultat med data från Survey of Health, Ageing and Retirement in Europé (SHARE). Just hos oss verkar kvinnor som aldrig levt med en partner, och män som skilt sig men inte gift om sig, var lika lyckliga som de stabilt gifta. Ett bevis på hur det ändå, alltid, finns många vägar till ett långt och gott liv, då omgivningen ger utrymme för dem.
* * *
I ett drygt decennium har jag skrivit I dag kolumner för Hbl och denna blir den sista. Jag vill tacka alla läsare för intressant och mångsidig respons. Redaktör Kim Isaksson informerade, påminde, gav mera tid, samt språk- och faktacheckade i vått och torrt. En gång då jag för ovanlighetens skull lyckats leverera några texter i tid sände Kim mig en medalj. Den pryder ännu mitt arbetsrum. Det är sådant man minns då texterna förbleknat.